Det här är en krönika. Åsikter i texten står skribenten för.
Han kom inte, hörde inte av sig och svarade inte i mobil. Det är inte första gången det sker. Saker kan hända och det händer. Fina ord om empati och förståelse strör han runt sig under intervjun. Men det outsagda dallrar i luften och knackar på min skalle, denna känsla. Ett eko av mina tankar. Men sen då?
ANNONS 
Han satt hukad i soffan och sa inte så mycket. Jag ville inte se det jag såg. Kroppsspråket berättade det munnen inte sa.
»Jag jobbade på ett äldreboende i två år och insåg att jag gillar att hjälpa människor. Jag mår bra när jag kan göra andra människors liv lyckligare och så att de inte känner sig ensamma. Jag gillar djur.«
Livet med personlig assistans har lärt mig att man måste se den andra. Man behöver möta personen utifrån den nivå hen befinner sig och varsamt leda denna främling in i min assistansvärld. Jag orkar inte, men jag måste.
Och jag gör det.
Politiker och media påstår att kriminella och deras släktingar har tagit över den personliga assistansen. En överdrift man tar till med när man saknar giltigt underlag. Även misstag ses som en kriminell handling. Man blandar äpplen och päron och får det till en konstruktion som tilltalar motståndaren till denna frihetsreform.
»Livet med assistans ger mig nästan samma möjlighet att leva ett liv som andra.«
Begreppet grundläggande behov fanns inte med i den ursprungliga lagtexten, Det är något Försäkringskassan har hittat på. Att man ska kvala in för att bli beviljad timmar och därmed får leva ett någorlunda gott liv. Livet med assistans ger mig nästan samma möjlighet att leva ett liv som andra. Men att behöva kvala in och fylla tjugo timmars hjälpbehov är snävt.
Ett påstående som jag har fått höra genom mitt liv är: »Jag gör mitt bästa för dig«. Visst, det är ju självklart. Motsatsen är ju att göra sitt sämsta. Varför man nu ska göra det?
Så varför slänger man med klyschor? Uttryck som säger allt och ingenting. Som en dansbandslåt. Det banala är det enkla. Man slipper anstränga sig. En attityd som bottnar i Disneys svartvita världsuppfattning. De goda mot de onda. De goda räddar de svaga.
Är det att göra sitt bästa när man anstränger sig till max? Och lite till? Det är då jag hör varningsklockor ringa. Att förstå mitt sätt att tala och hur jag lever mitt liv kräver förmåga att ställa sig utanför fördomar och attityder. Oftast kommer det assistenter med bakgrund inom vården. Deras livsgärning ligger i att vara omhändertagande. Finska tanter som röker och städar. De flydde fattigdomens sextio- och sjuttiotal och sökte lyckan i Sverige.
Jag reduceras till ett objekt. Vilket jag har blivit betraktat som i hela mitt liv. Även om jag är tydlig med hur jag vill ha assistans, så hör de orden och nickar som att de förstår mitt budskap. I nästa stund är budskapet bortblåst och ersattes av det egna förutbestämda tankar. Reflexmässigt kränker de min frihet att vara den jag är utan att vara medvetna om det.
Problemet då? Den moderna människan lyssnar inte. Att lyssna är en aktiv sysselsättning. Man behöver kunna reflektera och återge i verbal och aktiv form de instruktioner som jag ger.
Förra året lovade politikerna att räkna upp assistansersättningen med lönerna. Men det var bara en lögn. Och de kommer undan med att påstå att misstag skett, samtidigt som reformutrymmet var 80 miljarder.
Allt handlar om vad politikerna anser ger röster i nästa val.
