Lars Lindberg: Att världen visade sig oförberedd på pandemin är nog en slutsats de flesta kan ställa upp på. Konsekvenserna för personer med funktionsnedsättning visar det absolut.
Den pågående pandemin är en exceptionell prövning för såväl enskilda människor som många länder och samhällen. Personer med funktionsnedsättning tillhör en av de samhällsgrupper som drabbats hårdast. Ökad risk för att bli smittad och allvarligt sjuk eller bli bortprioriterad vid intensivvård. Därtill konsekvenserna av karantän och isolering. FNs generalsekreterare António Guterres har varnat för att pandemin kan stärka det utanförskap personer med funktionsnedsättning befann sig i redan innan.
ANNONS 
Det kommer att dröja innan vi har en överblick över de långsiktiga konsekvenserna, då vi ännu inte ens vet när pandemin kan betraktas vara under kontroll. I många sammanhang, i såväl samhällsdebatten som av forskare, har coronapandemin jämförts med spanska sjukan, den pandemi som under åren 1918–20 tog mellan 50–100 miljoner människors liv. Hur drabbades personer med funktionsnedsättning då?
I Norge pågår ett forskningsprojekt där man bland annat tittat på sjuklighet och dödlighet på institutioner som specialskolor och mentalsjukhus. En jämförelse mellan patienter och personal på mentalsjukhusen visar att sjukligheten var lägre för patienter jämfört med personalen men att dödligheten var vida högre. Dödligheten var tio procent för patienterna och en procent för personalen. Den högre sjukligheten för personalen kan bland annat förklaras med att de i genomsnitt var yngre, och till skillnad från Covid19 drabbades unga hårdast av spanska sjukan.
Överintagning av patienter, stora sovsalar och bristande tillgång till sjukvård bidrog till den stora dödligheten för personer med funktionsnedsättning som levde på institution. Trots att den internationella funktionshinderpolitiken har utvecklats mot stärkta mänskliga rättigheter är institutioner fortfarande vanligt i många länder och därmed risken för smittspridning. Något som också visat sig under den pågående pandemin.
De norska forskarna har även granskat tolv nationella planer för pandemier från åren 2017–18. Enbart fem av dessa berörde personer med funktionsnedsättning och ingen av dem särskilt detaljerat. Bortsett från svininfluensan 2009 finns mycket begränsad data och forskning hur pandemier genom historien har påverkat personer med funktionsnedsättning. Att världen visade sig oförberedd på pandemin är nog en slutsats de flesta kan ställa upp på. Konsekvenserna för personer med funktionsnedsättning visar det absolut. Och vikten av att denna gång verkligen dra lärdomar.
En av de långsiktiga konsekvenserna kan bli ett ökat utanförskap i arbetslivet. Under pandemin har nästan hälften av EUs arbetskraft övergått till att arbeta på distans. Men det har framförallt gällt yrkesgrupper med högre utbildning, som många med funktionsnedsättning saknar. Tidigare ekonomiska kriser, som finanskrisen, visar att personer med funktionsnedsättning ofta drabbas ungefär lika hårt som andra grupper. Men i återhämtningen får man inte i lika stor utsträckning arbete igen. Och klyftan mellan personer med respektive utan funktionsnedsättning vidgas. Omfattande satsningar på till exempel utbildning är därför helt nödvändiga.
FAKTA Norsk studie
Författare: Dimka, J. and Mamelund, S.-E., 2020.
Titel: 1918 Influenza Outcomes among Institutionalized Norwegian Populations: Implications for Disability-Inclusive Pandemic Preparedness.
Publicerad: Scandinavian Journal of Disability Research, 22(1), pp.175–186.
