I våras fick Sverige omfattande och allvarlig kritik av FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Trots att Sverige har ratificerat konventionen och därmed åtagit sig att säkerställa lika rättigheter för personer med funktionsnedsättning, så finns det fortfarande stora brister i hur våra rättigheter efterlevs i praktiken.
Ett återkommande problem är att genomförandet av konventionen ofta ses som en fråga som hanteras på nationell nivå, där ansvaret läggs på riksdagen. Men FN:s kritik gör det tydligt att detta inte är tillräckligt. För att vi ska kunna se verkliga förändringar måste konventionens krav implementeras på alla samhällsnivåer – från regeringens politik till beslut som fattas i regioner och kommuner. Det är just här, i vardagen, som många av de avgörande besluten fattas.
ANNONS 
Ett område där FN riktade skarp kritik är den ojämlika tillgången till hjälpmedel, bostadsanpassning och andra personliga stödinsatser. Många av våra medlemmar är beroende av dessa insatser för att kunna leva självständigt och delta i samhället, men tillgången varierar kraftigt beroende på var i landet man bor. Det är inte acceptabelt att sådana grundläggande rättigheter ska bero på geografiska faktorer – varje person ska ha samma rättigheter och möjlighet att få tillgång till de stöd som behövs.
FN har även pekat på den minskade tillgång till personlig assistans i Sverige, framför allt för personer över 65 år. Även om personlig assistans är en mycket viktig insats som är avgörande för många för att kunna leva ett aktivt liv, så är det också viktigt att vi inte glömmer de utmaningar som finns inom hemtjänsten. Många upplever att hemtjänsten inte är tillräckligt flexibel eller anpassad efter individens behov, vilket försvårar ett självständigt liv. Hemtjänst ska inte vara en sämre lösning – den måste vara av samma höga kvalitet och anpassas efter varje individs unika behov.
»Det krävs kraftiga politiska insatser, både på nationell och lokal nivå, för att tillgängligheten inte bara ska finnas i lagstiftningen, utan också genomföras i praktiken.«
FN riktade också kritik mot den bristande tillgängligheten i den fysiska miljön. Offentliga byggnader, transporter och allmänna platser är fortfarande otillgängliga för många personer med nedsatt rörelseförmåga, trots att vi länge har haft lagar för att ska säkerställa tillgänglighet. Det här är inte bara ett praktiskt hinder utan ett brott mot konventionen. Det krävs kraftiga politiska insatser, både på nationell och lokal nivå, för att tillgängligheten inte bara ska finnas i lagstiftningen, utan också genomföras i praktiken.
Fredrik Malmberg, direktör för Institutet för mänskliga rättigheter, uttryckte i samband med FN-kommitténs rekommendationer tydligt sin oro för situationen: »Vi är oroade över den tillbakagång vi ser i Sverige. Rekommendationerna visar att Sverige behöver ta sig an konventionen på ett annat sätt, till exempel i lagstiftning, budget och handlingsplaner« . Detta visar att Sverige har en lång väg att gå för att kunna uppfylla sina åtaganden enligt konventionen.
Sverige har nu en chans att visa att FN:s kritik tas på allvar bland annat genom att se till att konventionen integreras i svensk lagstiftning på riktigt. Att säkerställa att personer med funktionsnedsättning har samma möjligheter och rättigheter som alla andra är inte bara en moralisk skyldighet – det är en fråga om mänskliga rättigheter och om att skapa ett rättvist och inkluderande samhälle för alla.
