Det är lätt att bli förälskad i Österlen om sommaren. Österlen, den sydöstligaste delen av Skåne är böljande, mytomspunnet och alldeles underbart. Det tycker jag och många turister som söker sig dit. Eftersom jag bor mitt i smeten har jag ganska bra koll på utbudet av utflyktsmål.
Ja, nu tänker jag inte på naturutflyktsmålen som Ales stenar, Stenshuvud och bländvita stränder utan mera butiker, fikaställen och restauranger. Gamla mejerihus och stora gårdar, små hus och före detta disponentvillor har alla gjorts om till besöksvärda ställen och har ett spännande utbud att ta del av.
ANNONS 
Den godaste glassen kan man köpa i en gammal omgjord skola och en kulinarisk stenugnsbakad pizza serveras på en innergård till ett gatuhus.
Vägen till dessa åtråvärda mål vållar dock en hel del problem. Som en oskriven naturlag, ett nationalromantiskt måste, anläggs vindlande gångar med singel, små stenar i tjocka lager. Det är som att det måste knastra under fötterna för att det ska vara sommar och på riktigt. Singel och rullstol är inte kompisar. Inte heller med barnvagnar och rullatorer för den delen.
Varje år noterar jag mammor och pappor som ger upp att dra barnvagnen i detta sugande underlag och i stället balanserar barn, packning och droppande glassar i famnen och mormödrar som blir sittandes på rullatorn, utan att kunna ta sig fram.
Trots att vi är många som drabbas av denna otillgänglighet består den. Nya ställen poppar upp och nya singelbeströdda gångar anläggs. Som konstaterats om och om igen, det går trögt, det där med tillgänglighet. Samtidigt har det skapats formella möjligheter att påtala och anmäla hinder och diskriminering.
»Vi kan kalla det solidaritet eller civilkurage eller aktivism.«
Allt bygger dock på att det är jag som individ som reagerar och agerar. Otillgängligheten har därmed individualiserats och jag som hindras har fått en oskriven uppgift att uppfylla. Jag har vandrat många vägar i dessa etablerade processers landskap. Anmält, skrivit inlagor, tagit upp för diskussion. Mina ärenden behandlas men sällan leder de till någon förändring, anledningarna är många om återkoppling ens sker.
Med många års erfarenhet i ryggen har en stor matthet infunnit sig. Jag vill inte och orkar faktiskt inte heller längre bära samhällets tillgänglighetsproblematik på mina axlar.
Jag tror att jag och vi behöver hjälp, hjälp från den balanserande föräldern och den rullatorsittandes mormodern. Andra som inte primärt har en funktionsnedsättning men som ser och erfar otillgänglighet. Visa att ni också vill ha ett samhälle som inkluderar alla och ni är beredda att göra en insats genom att påkalla uppmärksamhet, protestera och visa medmänsklighet. Vi kan kalla det solidaritet eller civilkurage eller aktivism.
Att andras engagemang och agerande kan löna sig beskrivs till exempel i en kanadensisk vetenskaplig artikel (Waterfield, Beagan & Weinberg, 2018) där parkeringsplats för rörelsehindrade saknades och arbetskollegor hotade arbetsgivaren med att måla rullstolssymbol på marken om inte sådana parkeringsplatser skapades.
Ett annat exempel är från min egen arbetsplats där ett lunchbord i barbordshöjd först byttes ut mot ett matbord i vanlig höjd när kollegor gjorde en namninsamling som lämnades över till ansvariga.
Jag hoppas att jag hör flera röster som påtalar otillgängligheten nästa sommar vid glassluckan och att flera röster kan leda till bättre tillgänglighet för mig, dig och för alla.
