Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Att det var bättre förr är något som är lätt att ta till i ett allmänt missmod över sakernas tillstånd. Men stämmer det? Som så mycket annat; det beror på vad man jämför med och inom vilka områden. Sanningen är sällan helt svart eller vit. Ser man till hälsan ser man klara förbättringar för många grupper.
ANNONS 
Medellivslängden för personer med Downs syndrom var 1974 endast 34 år, och idag över 60 år. Ser man till samhällsutvecklingen ser utvecklingen inte riktigt lika ljus ut. Arbetsmarknadssituationen är ett exempel. Arbetsmarknadspolitiska insatser för personer med funktionsnedsättning infördes på allvar på 1940-talet, inom det som då benämndes som arbetsvården. I början av 50-talet fick 57 procent som var inskrivna inom arbetsvården ett arbete på öppna arbetsmarknaden inom ett år.
1971 hade det sjunkit till 13 procent. En viktig orsak är arbetsmarknaden förändring som lett till såväl högre trösklar i form av ökade kompetenskrav som utslagning.
Den svagare förankringen till arbetsmarknaden är en viktig förklaring till varför den socioekonomiska ojämlikheten mellan personer med funktionsnedsättning ökat markant jämfört med befolkningen i övrigt. Den andra delförklaringen är att det införts skatteförändringar som gynnat arbetstagare framför de som har sin försörjning via transfereringssystemen, till exempel aktivitetsersättning, samtidigt som uppräkningen har varit låg.
»Lönearbete är den enskilt viktigaste faktorn för att öka den disponibla inkomsten.«
Lars Lindberg
Den disponibla inkomsten har ökat med 60 procent de senaste 20 åren för de som arbetar men legat i stort sett still för de som står utanför arbetsmarknaden.
EUs mätningar av levnadsförhållanden visar att risken för fattigdom eller socialt utanförskap för personer med funktionsnedsättning ökat kraftigt i Sverige i förhållande till andra europeiska länder. Debatten om »funkis-skatten«, det vill säga att personer med sjuk och aktivitetsersättning, relativt sett betalar mer skatt än löntagare, har varit viktig för att uppmärksamma denna utveckling.
Men fokus behöver lika mycket sättas på arbetslivet och hur fler ska kunna arbeta utifrån sina förutsättningar, då lönearbete är den enskilt viktigaste faktorn för att öka den disponibla inkomsten. Samtidigt förändras arbetslivet ständigt, vilket inte minst pandemin visat då hälften av Europas arbetskraft har arbetat hemifrån.
Ett mer flexibelt arbetsliv, med möjligheten till arbeta på distans, skulle öppna dörren för många med funktionsnedsättning. Färsk amerikansk forskning visar dock på en paradox: innan pandemin var större andel av personer med funktionsnedsättning distansarbetare jämfört med arbetskraften i övrigt. Under pandemin förändrades detta förhållande till det motsatta. Orsaken är att de som arbetat hemifrån i huvudsak hade kontorsjobb och akademisk utbildning, där färre arbetstagare med funktionsnedsättning återfinns jämfört med servicesektorn med lägre utbildningskrav.
Detta sätter fokus på en nyckelfråga inför framtidens arbetsliv: vikten att fler personer med funktionsnedsättning får möjlighet till såväl högre utbildning, fortbildning som omskolning till yrken inom framtidsbranscher som den digitala ekonomin.
Lars Lindberg är återkommande medarbetare i Funktionshinderpolitik
