Funktionalitet fortfarande ett mänskligt mysterium

Häromveckan arrangerade DHR ett seminarium under SKL:s Arbetsmarknads- och näringslivsdagar. Temat för seminariet var hur personer med funktionsnedsättningar framställs i media med ett speciellt fokus på att synliggöras som resurs på arbetsmarknaden. Seminariet blev mycket uppskattat och välbesökt. För mig väckte det flera tankar till liv.
En övergripande utmaning för funktionshinderrörelsen är att få de funktionshinderpolitiska frågorna att ses som allmänviktiga. I Almedalen för några år sedan befann vi oss en torsdagsmorgon, ett stort gäng personer med synliga funktionsnedsättningar, utanför landshövdingens residens för att uppvakta ministrarna under den då pågående Torsdagsaktionen. När ministrarna kom ut för att fotograferas och möta det stora mediauppbådet var det ingen reporter eller fotograf som vände sig om mot oss. Ingen ur mediauppbådet tog någon synlig notis om att vi var där, ett gäng på 30–40 personer med synliga funktionsnedsättningar.
För mig känns det allt tydligare att funktionalitet fortfarande ses som avvikande och konstigt. Jag kan inte riktigt ta på vad det är men jag känner direkt ögonen på mig när jag kommer in i ett rum. Jag känner mig iakttagen och som att jag har förväntningar på mig om hur jag ska vara och bete mig. När jag bryter mot dessa förväntningar, vilket jag ofta gillar att göra bara »för att« och ibland av nödvändighet, reagerar ofta människor runtomkring mig med antingen förvåning, glädje eller irritation.
Jag hör ofta att barn antas tycka att det här med funktionalitet är mer naturligt än vad vuxna gör. Jag ser inga sådana tecken. Barn och vuxna tittar på mig i lika stor utsträckning – barn kanske till och med något mer. Vuxna kanske å andra sidan är lite mer kunniga på hur de ska dölja det.
För mig är det uppenbart att funktionalitet inte fått samma förståelse och självklara existensberättigande i vardagslivet som andra olikheter. Reaktionerna över funktionalitet spiller också över på mig som person, hur jag förväntas vara, vad jag förväntas kunna och tycka. Det stannar alltså inte vid att ett hjälpmedel eller att en avvikande kroppsdel inte passar in i världs­bilden. Även jag ses som ett mysterium.
När jag av allmänt hyfs håller uppe dörren för någon händer alltid samma sak. När personen gått in genom dörren och jag ska följa efter stannar människan jag nyss hjälpte och sträcker sig bakåt för att hålla upp dörren för mig. Hur kommer det sig att när jag försöker hjälpa andra, så slutar det ändå med att jag är den som framstår som nödställd? Jag förstår att ingen vill mig något ont med det här men jag tror samtidigt inte att de hade gjort samma sak om jag inte vore rullstolsanvändare.
Det här gör det svårt att få fram den allmänviktiga betydelsen i de funktionshinderpolitiska frågorna och att det ibland känns som att debatten landar i att fastställa vad som är »tillräcklig levnadsstandard« eller »gott nog«. Det är så lätt att bli kategoriserad som »funktionsnedsatt« istället för som individ och samhällsmedborgare.
Det här handlar om att vi måste förändra bilden av funktionalitet som olikhet till att ses som en olikhet bland andra, en naturlig del av samhället och del av vardagen.