Från samverkan  till samskapande

Universell utformning letade sig på allvar in i en svensk kontext när FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning började gälla för femton år sedan. Sedan 2017 är begreppet en byggsten i den svenska funktionshinderpolitiken genom att vara ett av de fyra områden som politiken ska inriktas mot. Det har även letat sig in i standardisering, planer för gestaltning av den byggda miljön och i offentlig upphandling. 

Trots detta så finns det fortfarande en utbredd osäkerhet runt begreppets betydelse och hur det ska hanteras i verkligheten. 

I en avhandling från Lunds tekniska högskola har Emil Erdtman undersökt hur universell utformning landar i verkligheten. Han har studerat hur begreppet används i det lokala arbetet med att bygga och designa den offentliga miljön och hur det uppfattas av de personer som är aktiva i processerna. Bilden som framträder visar att principen om universell utformning ännu inte har blivit den hörnsten i samhällsbygget som politiken vill att den ska vara.

Faktum är att det är få personer som överhuvud taget har någon uppfattning om vad begreppet betyder.

– För ett tag sedan hamnade jag i ett samtal i en helt vanlig butik. De frågade vad jag forskade om. När jag svarade universell utformning visste de inte vad det var. Det säger ingenting för en vanlig människa. När jag istället sa tillgänglighet, då visste de och berättade att det arbetade de med i butiken. Många vet vad tillgänglighet betyder, men en försvinnande lite andel vet vad universell utformning är, säger Emil Erdtman. 

I arbetet med avhandlingen har han genom enskilda intervjuer och gruppsamtal skapat en bild av hur begreppet universell utformning uppfattas av personer som på olika sätt har kommit i kontakt med det i sin gärning. 

Dessutom har han genom deltagande observation följt arbetet i tre stadsbyggnadsprojekt i tre olika kommuner. Projekten hade det gemensamt att universell utformning fanns med som ett vägledande begrepp i styrningen av arbetet. I ett fall handlade det om renoveringen av ett bibliotek och i ett annat om ombyggnationen av ett torg. 

»Vi behöver regler, vi behöver kontroll av att de följs och vi behöver mått. Men vi behöver också visioner.«

Emil Erdtman

Precis som vid mötet i butiken mötte Emil Erdtman ofta en osäkerhet om vad universell utformning är och hur det ska påverka ett projekt om stadsutveckling. När han kom ut till verksamheterna och pratade om universell utformning så började människor istället att prata om tillgänglighet. 

– Det är ju ett intressant resultat i sig och därför blev det viktigt för mig att analysera hur de begreppen förhåller sig till varandra, säger han. 

Så hur ska man då förstå skillnaden mellan tillgänglighet och universell utformning? Emil Erdtman har byggt en egen modell för att förklara hur det ena skiljer sig från det andra. I den är tillgänglighet avgränsat och konkret, medan universell utformning står för den större idén och det längre perspektivet. 

– Tillgänglighet är här och nu. Vi behöver regler, vi behöver kontroll av att de följs och vi behöver mått. Men vi behöver också visioner. Det är ju inte säkert att vi har de bästa lösningarna just nu. Vi behöver tänka kreativt, innovativt och där kan universell utformning vara en väg framåt. 

Han beskriver samtidigt svårigheterna med att prata om universell utformning i praktiska sammanhang. Förutsättningarna skiljer sig mellan olika områden. Inom IT finns möjligheten att vara flexibel och anpassa användarupplevelsen på individnivå, något som inte är lika enkelt i den byggda miljön. 

Förutsättningarna kan skilja sig mellan olika kommuner och platser. Det kan vara svårt för rörelsens företrädare att hantera.

– Det kan bli olika lösningar på olika platser, det är olika stora kommuner och det är olika ekonomier. Vi är lite ideologiska ibland och så inser vi inte att det i praktiken alltid blir en slags anpassning till den situation som finns.

»Man jobbar jättehårt får att få igenom en lag och sen tror man att den bara automatiskt förändrar verkligheten.«

Emil Erdtman

Den slutsatsen utmanar ett förhållningssätt som inte minst den svenska funktionshinderrörelsen har haft under lång tid. Rörelsen har med framgång lagt en betydande del av sin energi på att påverka politiken i syfte att ändra lagstiftningen. Emil Erdtman, som själv har ett engagemang inom rörelsen, menar att det inte räcker. 

– Där har jag även tidigare varit kritisk mot rörelsen. Man jobbar jättehårt får att få igenom en lag och sen tror man att den bara automatiskt förändrar verkligheten. Du måste ju fortsätta jobba med den där lagen och folk måste vara engagerade – politiker, tjänstemän och rörelsen. Någon måste anmäla och någon måste utbilda.

Med andra ord: De styrande principerna måste omsättas i praktisk handling, och då kan det vara en fördel om de som ska göra jobbet vet vad principerna betyder. 

När det gäller universell utformning visar som sagt Emil Erdtmans forskning att detta inte riktigt är fallet. I alla fall ser förståelsen av universell utformning väldigt olika ut beroende på vem man frågar. Emil Erdtmans forskning visar att begreppet hos vissa ses som en vägledande etisk princip som utmanar och ger inspiration. Andra uppfattar det som strävan mot ett inkluderande samhälle för alla, medan ytterligare en tolkning handlade om att anpassa miljöer och tjänster efter varje persons behov utan att dela in dem i grupper efter funktionsnedsättningar.

I de projekt som Emil Erdtman följde blev dock resultatet att universell utformning till stor del försvann på vägen. 

– I de lokala projekt som jag har tittat på är det kanske första gången som de inblandade pratar om universell utformning. Det är inte så många som vet vad det är och det tappas lätt bort, säger han och ger exempel:. 

– I ett fall stod det i upphandlingsunderlaget, men det glömde de bort senare. I ett annat fall var det någon som hade sagt att de skulle jobba utifrån det, men de visst inte riktigt vad det var så de föll snart in i gamla arbetssätt. 

Att det blir så här är egentligen inte så konstigt, tillägger han. Förändring tar tid och kanske har de kommunala projektorganisationerna fått bättre koll på hur de ska jobba med universell utformning om några år. Emil Erdtman tycker dock att det behövs en utvecklad diskussion om hur universell utformning kan omsättas i praktiken. 

– Det framförs ibland kritik mot universell utformning om att det är en utopi, och då menar man något som är orealistiskt. Jag menar att vi behöver någon slags vision, men ofta pratar vi om de här visionerna utan att riktigt koppla det till praktiken. Och i praktiken handlar det mycket om detaljer.

I de projekt som Emil Erdtman har studerat framträder i många fall en intressant dynamik mellan funktionshinderrörelsen och kommunens företrädare. Sedan FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning kom till har funktionshinderrörelsen blivit en av de starkaste rösterna i samhället för universell utformning. Tanken att en designprocess ska väga in så många aspekter som möjligt av den mänskliga mångfalden har appellerat till rörelsen som har sett en möjlighet att ytterligare lyfta sitt intresse till ett bredare allmänt intresse. 

Men i en lokal kontext kan detta bli komplicerat. Emil Erdtman beskriver hur funktionshinderrörelsen och kommunala tjänsteutövare ibland talar förbi varandra. 

– Tjänstepersonerna frågar: »Hur många centimeter vill ni att den här kanten ska vara?« och får svaret »Vi vill ha ett samhälle för alla!«. Det blir inte så konstruktivt. 

Samtidigt ser han potential i de befintliga strukturer som finns för samverkan mellan kommunen och den lokala funktionshinderrörelsen runt om i landet. I etablerade kanaler som tillgänglighetsråd och samverkanskommittéer finns möjlighet att utveckla samarbetet, att gå från samverkan till samskapande. Det senare begreppet skiljer sig från det förra genom att beskriva en kreativ process där representanter från olika delar av civilsamhället bjuds in för att tillsammans med kommunen hitta bra lösningar på gemensamma problem. 

»Vissa personer är duktiga på att skälla ut kommunalråden och andra bättre på att generera idéer.«

Emil Erdtman

Detta är inte lätt, det medger Emil Erdtman. I arbetet med avhandlingen har han deltagit i flera samrådsprocesser runt ny- och ombyggnation av offentliga miljöer. Han beskriver en mötesatmosfär som ofta är konfrontativ och i liten utsträckning kreativ. En lösning på det kan vara att låta olika personer representera organisationerna i olika sammanhang. 

– Vissa personer är duktiga på att skälla ut kommunalråden och andra bättre på att generera idéer. Det är möjligt att det ska vara olika personer och olika grupper.

För att komma framåt krävs träning och tydliga förutsättningar för det samskapande arbetet. Emil Erdtman ser annars en risk att parterna går in i processen med olika förväntningar vilket kan leda till missförstånd och konflikt. 

– Kommunen tar kanske in hundra olika åsikter för att sedan göra någon slags avvägning. Självklart vill man då göra det så bra som möjligt, men det är vissa saker som får stryka på foten. Då blir folk arga och besvikna för att deras förslag inte kom med. Så det är ju en sak att kanske vara tydlig med, att det här är en kreativ workshop, allt vi säger här kommer inte bli genomfört.

En samverkansprocess som har mer fokus på samskapande skulle också kunna svara mot funktionshinderrörelsens krav på att släppas in planeringsprocesser på ett tidigt stadium. I dag upplever många att kommunen håller dem utanför tills allt är klart och de tvingas ta ställning till ett färdigt förslag som bara går att justera på marginalen. Emil Erdtman menar dock att problemet kan vara komplext. Det finns svårigheter även med att komma in tidigt i processerna. 

– Jag var med på ett möte i ett kommunalt funktionshinderråd där kommunen presenterade ett projekt som skulle påbörjas, och så frågade de rådet vad de tyckte. De fick inget svar, för det är inte så lätt. I början är det väldigt abstrakt. Det är först på slutet, när det finns en konkret ritning eller plan, som man ju säga, »men det där är ju fel«.

Till stor del handlar det också om resurser. Att vara delaktig i en samskapande process kräver mycket av företrädare för ideella organisationer. Medan kommunen har drivor av professionella tjänstemän som arbetar heltid har den lokala föreningen i bästa fall en anställd som jobbar 25 procent, menar Emil Erdtman och pekar på hur kommunen i av de fall han har studerat erbjöd rörelsen att delta i alla slutsamråd under projektet. 

– Där blev det tydligt att rörelsen inte hade den möjligheten, det handlade om två till tre möten per vecka. Då skulle man behöva ha andra resurser. Det är ett dilemma som blev tydliggjort där, säger Emil Erdtman och pekar samtidigt på att ett ökat samskapande också väcker frågor om inflytande, makt och i slutänden ansvar. 

Han tror dock inte att det är en utbredd önskan från funktionshinderrörelsen att ta över ansvar från kommuner och andra offentliga aktörer. 

– Vissa tänker nog att rörlelsen behöver ha mer medinflytande, men ofta vill man inte ha det. Det är kommunen eller någon annan myndighet som ska ta ansvar. Man vill gärna vara med och tycka och bidra, men inte ta det här fulla medansvaret.