Forskare bjuder motstånd

– Om man kan mobilisera nätverket, vad kan hända då? Borde inte vi vara en kraft att räkna med?

De frågorna ställde sig Therése Fridström Montoya, föreståndare för Centrum för forskning om funktionshinder vid Uppsala Universitet, i slutet av 2024. Efter ett år av osedvanligt många dystra besked om hur villkor och förutsättningar för personer med funktionsnedsättning blir sämre inom många samhällsområden, kände hon att något behövde göras. 

– Det kom rapport på rapport, från tunga instanser som Institutet för mänskliga rättigheter, Socialstyrelsen och FN:s funktionsrättskommitté, som alla talade med samma tunga: Saker och ting går åt ett dåligt håll.

Det var då tanken om att mobilisera nätverket dök upp, och det handlar inte om vilket nätverk som helst. Det svenska nätverket för funktionshinderforskning består av nästan 400 forskare som på olika sätt jobbar med frågor om funktionsnedsättningar eller funktionshinder. Uppgiften är att skapa kontakter mellan forskare och främja forskning och utbildning inom området.

Men nu ville Therése Fridström Montoya pröva om det fanns ett intresse inom nätverket som en motkraft mot den negativa samhällsutvecklingen. Tillsammans med Jens Ineland, föreståndare för Umeå centrum för funktionshinderforskning vid Umeå universitet, sonderade hon inställningen bland forskarkollegorna.

Gensvaret blev både stort och odelat positivt, berättar de, och i februari i år samlades ett 60-tal forskare till ett första möte under parollen Forskare för förändring. Syftet var att diskutera och konkretisera uppgiften. Vad kan forskarna bidra med i praktiken?

Jens Ineland ser redan flera möjliga vägar framåt. 

– Dels kan vi från forskningsamhället arbeta för att vår samlade kunskap och kompetens kring funktionshinderfrågor kommer ut från akademin och blir en naturligare del av samhällsdebatten. Där har vi ett särskilt ansvar som forskare och forskningssamhälle, säger han och fortsätter:

– Tillsammans kan vi också identifiera nya behov av kunskap och vilka kunskaps­luckor som kan vara angelägna att titta närmare på för att försöka förstå och kanske till och med förändra eller förbättra de missförhållanden som har rapporterats så mycket om.

De både föreståndarna beskriver hur mycket av den forskning som görs på området stannar inom den akademiska världen. Funktionshinderforskningen är till stora delar utspridd på olika lärosäten och många forskare vittnar om att de känner sig ensamma i den miljö där de är verksamma. Det saknas ofta rutiner för att kommunicera forksningsresultat till det omgivande samhället och många forskare är ovana vid att delta i samhällsdebatten. 

Jens Ineland tror att det skulle vara bra om fler tog en mer aktiv roll i debatten. 

– Det skulle också tvinga oss att tänka i vilken mån den forskning vi bedriver är relevant för samhällsdebatt och förändring. Vilket jag inte tvivlar på att den är, men det är nog viktigt att vi då och då påminner oss själva om hur den är det.

Samtidigt kan en forskare som tar plats i debatten bli ifrågasatt för att ha en egen agenda, konstaterar Therése Fridström Montoya. 

– Traditionellt har det ansetts som fult att vara aktivistisk. Är man forskare så ska man inte vilja något. Då ska man bara vara neutral och ta fram kunskap som är objektiv.

Hon hoppas att Forskare för förändring ska ge fler funktionshinderforskare kraft och mod att ta plats i debatten och våga stå för det de tänker och tycker om sina forskningsresultat. 

Jens Ineland fyller på:

– Att ta ställning i frågor som bygger på en vetenskaplig grund är naturligtvis helt rimligt och en av anledningarna till varför jag tror att många ägnar sig att forska. 

Läs mer om funktionshinderforskning