Efter domen – så kan rättsfallen ge bättre tillgänglighet

I oktober 2022 dömde Stockholms tingsrätt bränsleföretaget Circle K att betala diskrimineringsersättning till en man i Uppsala. Tingsrätten slog fast att Circle K hade utsatt mannen för diskriminering eftersom han på grund av sin nedsatt rörelseförmåga inte kunde använda betalautomaten på en av de obemannade stationer som Circle K, under varumärket Ingo, driver i Uppsala. 

Som en följd av domen, som inte överklagades, betalade företaget 10 000 kronor i diskrimineringsersättning till mannen. Men vad hände sedan?

– Ingenting. Domen nämndes i någon branschtidning, men jag har inte sett ett jota från funktionshinderrörelsen, eller från dem som specifikt organiserar personer med den typen av funktionsnedsättning, säger Stellan Gärde, jurist och ordförande för Svenska avdelningen av Internationella Juristkommissionen. 

Han har lång erfarenhet av att jobba med diskrimineringsfrågor och att tillämpa mänskliga rättigheter i juridiska processer. Bland annat biträdde han mannen som vann mot Circle K 2022.

Stellan Gärde tycker att det finns flera konkreta saker som en aktiv funktions­hinderorganisation kan göra för att följa upp domar, som den mot Circle K. Ett första steg är att kontakta företaget och begära besked om vilka åtgärder de har vidtagit med anledning av domen. 

– Påpeka att de har fått en dom som visar på att de måste ha tillgängliga betalningsfunktioner, man måste nå pumpen och allt det här. Ställ frågan: Gör alla era stationer det? 

I nästa steg kan man ställa samma frågor till övriga bolag som driver obemannade bensinstationer, tycker Stellan Gärde. 

– Det finns väl 5–6 olika bolag och en del av dom kör den här typen av själv­betjäning. Då kan man väl skicka över domen för kännedom och påtala att domstolen har lagt fast en skadeståndsskyldighet. Fråga: Har ni självbetjäningsstationer som inte är tillgängliga? Har ni rättat till dem efter den här domen?

Sedan 2015 räknas bristande tillgänglighet som en form av diskriminering i Sverige. Lagstiftningen kom till efter en lång påverkanskampanj som stora delar av funktionshinderrörelsen stod bakom. 

En av de första personerna att pröva den nya lagen var Lars-Göran Wadén. Några dagar in på det nya året 2016 skulle han ta lokalbussen i Gävle för att hälsa på sin bror. Bussen som trafikerade linjen var utrustad med en rullstolslyft, men föraren hade inte fått utbildning på hur den fungerade. Lars-Göran Wadén kom därför inte ombord och valde i efterhand att anmäla det regionala bussföretaget X-trafik för diskriminering till följd av bristande tillgänglighet. 

Med hjälp av DHR stämde han X-trafik i tingsrätten och 2018 konstaterade domstolen att förarens oförmåga att hantera trapphissen innebar bristande tillgänglighet för Lars-Göran Wadén. Att föraren inte heller vidtog några åtgärder för att erbjuda en ersättningsresa med taxi var även det att betrakta som bristande tillgänglighet, menade tingsrätten

Samtidigt konstaterade rätten att omständigheterna kring händelsen var olyckliga och inte ett utslag för systematiskt undandragande av behoven hos personer med funktionsnedsättning. Detta faktum bidrog till att det utdömda diskrimineringsersättningen stannande på 16 000 kronor. En betydligt lägre summa än de 100 000 kronor som DHR hade begärt. 

Domen överklagades inte av någon av parterna. 

Direkt efter tingsrättens utslag hyste Lars-Göran Wadén stort hopp om att utslaget skulle förbättra möjligheterna för personer med nedsatt rörelseförmåga att resa med kollektivtrafiken. 

– Nu gäller det att regionen som har upphandlat utövare av kollektivtrafik ser till att man har utbildade chaufförer på den utrustningen man har i bussarna, plus att man har bussar som är tillgängliga. Det här är en dom som visar att man kan bli anmäld och få betala skadestånd om man utestänger någon från sin kollektivtrafik, sa han till Funktionshinderpolitik.

Idag, sex år senare, tycker han att domen förde med sig mycket gott. Inte minst gav den honom möjlighet att, i sitt yrke som tillgänglighetskonsult, vara ute och föreläsa om diskrimineringslagstiftningen och berätta som sin egen erfarenhet av att ha prövat lagen. 

– Det blev rätt uppmärksammat, inte bara inom ett smalt skikt inom funktions­rättsrörelsen, säger han och berättar att domen också väckte intresse från branschtidningar, diskrimineringsbyråer och kommunala och regionala aktörer. 

»Det kanske inte bokstavligen handlar om rättsliga processer, men man hotar lite, mejlar och ringer och ofta löser det sig till slut«

Lars-Göran Wadén

Fortfarande använder han den då och då som referens i olika sammanhang och tipsar andra som får problem med tillgängligheten i kollektivtrafiken om sina erfarenheter. Samtidigt tycker han sig se en större medvetenhet hos trafikföretagen om att brister i tillgängligheten är en fråga de behöver ta på allvar. 

– Bara för tre veckor sedan skulle jag åka med Tåg i Bergslagen från Gävle till Borlänge. Då funkade inte lyften på tåget. Jag behövde bara antyda att det kan handla om diskriminering så bokade de taxi direkt. 3 500 kostar taxiresan mellan Gävle och Borlänge.

Samma trasiga lyft gjorde att det blev taxi även på hemvägen. En brist i tillgängligheten som blir kostsam för tågföretaget. 

– Totalt kostade den trasiga lyften Tåg i Bergslagen 7 000 spänn den där dagen. 

Sedan en tid tillbaka arbetar Lars-Göran Wadén med tillgänglighetsfrågor på DHR. Han tycker att det har blivit vanligare att luta sig mot diskrimineringslagen i olika sammanhang.

– Min känsla är att den används mer. Det är flera av landets diskriminerings­byråer som använder den och många strider lite själva. Det kanske inte bokstavligen handlar om rättsliga processer, men man hotar lite, mejlar och ringer och ofta löser det sig till slut, kanske genom en taxi­transport?

»Idag jobbar man mycket för att få fram politiska beslut som gynnar alla, men man har inte de rättsliga åtgärderna som en del av sin arsenal på ett naturligt sätt«

Stellan Gärde

Stellan Gärde efterlyser dock ett tydligare strategiskt arbete för att ta domarna om bristande tillgänglighet vidare. Han tycker att funktionshinderrörelsen kan utveckla sin förmåga att använda juridiska verktyg i arbetet för ett tillgängligt samhälle. 

– Idag jobbar man mycket för att få fram politiska beslut som gynnar alla, men man har inte de rättsliga åtgärderna som en del av sin arsenal på ett naturligt sätt, säger han och tillägger:

– Det är klart att man ska inte behöva processa regelbundet. Men däremot ska man då och då driva ett offentligt fall som går att använda sig av i relation till skyldighetsbärarna. Så att de får lära sig vad gränsen går och vad man måste betala om man inte är iakttar sina skyldigheter. 

I fallet med den otillgängliga bensinstationen i Uppsala är det företaget Circle K är skyldighetsbärare. Det vill säga den part som är skyldig att se till att den tjänst de erbjuder allmänheten är tillgänglig. Hur har då företaget agerat efter domen som slog fast att betalfunktionen på stationen inte var tillgänglig och att företaget därför gjorde sig skyldigt till diskriminering? 

Erika Johansson är chef för varumärket Ingo på Circle K. Hon svarar i ett mejl till Funktionshinderpolitik att företaget jobbar för att Ingo:s stationer ska kunna användas av personer med nedsatt rörelseförmåga. Enligt henne är cirka hälften av stationerna tillgängliga idag. Övriga ska anpassas »när större underhållsarbeten genomförs«.

Det sistnämnda gäller även för stationen i Uppsala, som målet i Stockholms tingsrätt handlade om. Denna är alltså fortfarande inte åtgärdad, trots att domen slog fast brister i tillgängligheten. Och förändringar av stationen kan dröja.

»Det finns ingen exakt tidplan för något större arbete på Fyrisvägen i skrivande stund.«, svarar Erika Johansson

Trots att det har gått ett och ett halvt år sedan domen den alltså inte ha haft någon större betydelse för tillgängligheten på platsen. 

Även Lars-Göran Wadén tycker att funktionshinderrörelsen skulle kunna göra mer för att lyfta tillgänglighetsfrågorna och använda lagen och de domar som finns för att påverka. Ett led i det arbetet är att bredda kunskapen om hur man kan använda juridiken som ett verktyg för att skydda medlemmarnas rättigheter och intressen, tror han. 

– Har man kunskapen kan man lättare strida mot till exempel en kommun. För kommunerna, precis som företag, säger ibland nej bara för att ett fall ska bli överklagat och att man ska processa saker. Det är en taktik de använder mot den lilla David som ska slåss emot Goliat, säger Lars-Göran Wadén och tillägger:

– Om man i det fallet har en organisation bakom sig där man har tillgång till en jurist och tillgång till kunskap, då kan man få stöd och hjälp för att processa och ha musklerna att bråka tillbaka.

Stellan Gärde tycker att det behövs breda insatser för att fler ska få kunskap om sina rättigheter och hur man kan agera om man blir utsatt för en kränkning. Inte minst i skolan. 

– Vem får lära sig hur man gör om man är kränkt? Vem går man då till? Kanske går man till sin förälder som eventuellt har någon kunskap och tycker att det här var fel. Men hur många är det som har kunskap om var eleverna ska gå någonstans för att få sina rättigheter prövade eller någon form av kompensation eller rättelse?