Distans för alla  –  vad kan vi lära av det?

Per-Olof Hedvall: Sällan har väl kopplingarna mellan hållbarhet, sårbarhet och flexibilitet varit så tydliga som nu.

April 2020. Jag sitter i vårt arbetsrum och skriver denna text. Rummet är nog så bekant men känslan som ligger under ytan och pirrar är främmande. Det finns något omutligt i den rådande situationen som är en ny upplevelse för många människor, och så även för mig. Varje dag trummas det ut att vi måste ta ansvar genom att distansera oss från varandra och det hänger en känsla av främmandegörande i samhället. 

Att vara beroende av en enda människa eller en enda design innebär att vara beroende av dess relation till allting annat. Just nu synas många privilegier och förgivettaganden synliggörs. En bieffekt av coronapandemin är att många beroenden blottläggs och kommer i dager. Dessa beroenden är ingalunda nya. De har legat där latent i marginalerna och väntat. Kopplingen mellan sårbarhet och hållbarhet blir uppenbar när till och med de tänkt »normalas« priviligierade position utmanas och de stängs ute från stora delar av vardagen. 

»Om det är något som coronakrisen har visat på så är det att tillgång och tillträde till samhället är ett allmänintresse«

Att bli nekad tillgång och tillträde till samhället är en ny upplevelse för många. För personer med funktionsnedsättningar är det dock inte något nytt med påtvingad social distansering och isolering. Inte att bli nekad tillgång och tillträde heller för den delen. Samhället skapar rutinmässigt ojämlikhet och jag som själv använder rullstol sedan mer än trettio år har gott om erfarenheter av hur samhället kan säga: »Kom inte hit!«.

Tillgänglighet förstås ofta som särskilda insatser för personer med funktionsnedsättningar, men om det är något som coronakrisen har visat på så är det att tillgång och tillträde till samhället är ett allmänintresse. Och nu när det handlar om så många människor så förändras normerna i rask takt. Plötsligt är det helt okej att arbeta hemifrån och lösningar som »IT-fika« uppstår. Det är lite bittersött att detta sker först nu. Varför fanns inte dessa flexibla lösningar tidigare? Och vad händer när krisen är över? 

Med tanke på hur destabiliserat samhället är för tillfället finns det goda anledningar att försöka att lära sig så mycket som möjligt av situationen och hur vi kan skapa bättre marginaler och flexibilitet i samhället. Vem kan berätta om livet i marginalerna? Jo, människor som har erfarenhetskunskap av att vara undantag, gränsfall, avvikelser och extremer i termer av exempelvis ålder, sexuell läggning, etnicitet eller funktionsnedsättning. Detta utnyttjas i universell utformning, en strategi och ett förhållningssätt till design och utveckling av nya miljöer, produkter och tjänster som uttryckligen riktar sig till alla potentiella användare, inte bara en föreställt »normalnormal« fantasiperson.

Universell utformning är mångfaldsdriven design, där designprocesserna sker i nära samverkan med riktiga människor som har olika förutsättningar, drömmar och behov i alla skeden av utvecklingen. Målet är att fånga och ta tillvara de kvalitéer som gör design hållbar och användvärd över tid, situationer och scenarion. 

Sällan har väl kopplingarna mellan hållbarhet, sårbarhet och flexibilitet varit så tydliga som nu. Jag hoppas att vi alla kan dra lärdom av de erfarenheter vi gör och utnyttja det som grund för det fortsatta samhällsbygget. Att systematiskt tillämpa universell utformning erbjuder en öppning och möjlighet för vägen framåt mot ett mer hållbart samhälle. Inte hållbart mot att samhället förändrar sig, utan hållbart när samhället förändrar sig. 

Text: Per-Olof Hedvall