Det nonchalerade perspektivet

Maria Johansson: När vi på andra sidan pandemin ska analysera vad som blev bra, vad som behöver förbättras och vad som gick fel – då måste detta med!

När det pratas om funktionshinderpolitik vill jag hellre prata om perspektiv. Ett perspektiv som måste finnas inom varje politikområde, snarare än ett politikområde i sig. Det senaste halvåret har tydligt visat att det är precis så. Finns inte perspektivet så finns inte de som omfattas av det – i den politik som förs, i de strategier som läggs upp, i de lösningar som tas fram, i debatterna eller i nyhetsrapporteringen.

För att vara tydlig: Jag är i stort positiv till den svenska strategin att inte stänga ned samhället helt på grund av Corona-pandemin. Jag tycker det är rätt att vi alla har ett ansvar att hålla avstånd, tvätta händerna, stanna hemma om vi känner oss det minsta dåliga och att arbeta på distans om vi har möjlighet. Jag är på många sätt stolt över hur de allra flesta också tagit detta ansvar. Jag är tacksam mot alla de som jobbat dag och natt, som ställt om istället för att ställa in, som fattat nödvändiga beslut.

Det är fortfarande för tidigt att utvärdera hanteringen i sin helhet. Brister inom äldreomsorgen har väckt engagemang som jag hoppas leder till förändring. Oroande signaler om att vårdbeslut till vissa delar fattats felaktigt måste utredas. Och, det finns så klart saker som jag tror alla skulle gjort annorlunda om vi vetat då det vi vet nu.

»Vad gör det med en när man inte är sedd som mottagare av den information som sägs vara så viktig för oss alla?«

Maria Johansson

Men så har vi något som skrämmer mig rejält – att det ännu inte verkar råda allmän kunskap och insikt om att det bland Sveriges befolkning finns personer med funktionsnedsättning.

Det dröjde innan de dagliga presskonferenserna från FHM började teckenspråkstolkas, ännu idag sker det inte med de efterföljande intervjuerna. Regeringens presskonferenser varken textas eller teckenspråkstolkas. Det är stora svårigheter att nå Vårdguiden 1177 för den som har nedsatt hörsel. Hanteringen av förebyggande sjukpenning för personer i riskgrupp och deras anhöriga har dragit ut på tiden. Det var först i mitten av maj som LSS-boenden och personer med assistans fick uppmärksamhet.

Vad gör det med en när man inte är sedd som mottagare av den information som sägs vara så viktig för oss alla?

Vad gör det med en när vi uppmanas att ta kontakt för rådgivning, men där det är uppenbart att man inte själv räknas?

Vad gör det med en när det tas fram ersättningar för att dämpa de ekonomiska konsekvenserna, men där den egna verkligheten inte passar in?

Om det handlat om endast ett eller ett fåtal exempel. Om det varit första gången. Systematiken av att inte räknas i en samhällsapparat, en krisberedskap och ett medielandskap gör så klart något med oss som individer. Vi upplever oss inte inkluderade. På samhälls­nivå skickar det signaler som får betydelse och efterverkningar.

När vi på andra sidan pandemin ska analysera vad som blev bra, vad som behöver förbättras och vad som gick fel – då måste detta med! Människor med funktionsnedsättning är en del av samhället och finns inom alla samhällssektorer – både som avsändare och mottagare. Vi kan inte fortsätta blunda för det, fortsätta tro att vi löser det ad hoc om det händer igen.

Nej – nästa gång vi står inför en katastrof, en situation där Sveriges krisberedskap sätts in, där mediernas rapportering fokuseras, där politiken lägger annat åt sidan – då måste också personer med funktionsnedsättning finnas med från början – då måste funktionshinderperspektivet finnas på plats.