Det finns otrygghet det talas väldigt tyst om

Åsa Strahlemo: Ge personer med funktionsnedsättning skydd mot hatbrott.

Det här är en opinionstext. Åsikterna i texten står skribenten för.

Valrörelsen är på sista raksträckan. En av de stora frågorna i detta val har handlat om otrygghet och våld i samhället. Många känner sig otrygga i vardagen och så gott som alla politiska partier går till val med förslag för att komma tillrätta med brottsligheten och öka tryggheten.  

Men det finns otrygghet det talas väldigt tyst om. Det finns nämligen en grupp som under de senaste åren sticker ut när det gäller risken att utsättas för våld och rån. Nämligen gruppen äldre och personer med funktionsnedsättning.   

Statistik från Brottsförebyggande rådet (Brå) visar tydligt att de anmälda rånen mot personer som är äldre eller har en funktionsnedsättning fullkomligen har exploderat de senaste två åren. Utvecklingen har garanterat flera orsaker, men intresset för dessa är svalt och kunskapen och forskningen på området är tunn. Trots att behovet har påpekats både från civilsamhället och myndigheter har ingenting hänt.  

Något som vi faktiskt vet är att personer med funktionsnedsättning saknas i brottsbalkens regler om olaga diskriminering, hets mot folkgrupp eller i straffskärpningsregeln. Det innebär att personer med funktionsnedsättning saknar straffrättsligt skydd mot hatbrott. 

»Många av de med funktionsnedsättning som utsatts för rån kan berätta om okvädningsord med anledning av funktionsnedsättningen.«

Åsa Strahlemo

Grunden för att ett brott ska ses som ett hatbrott är att motivet är hat eller fördomar baserat på etnicitet, hudfärg, ras eller nationalitet, trosbekännelse (religion), sexuell läggning, könsöverskridande identitet eller liknande omständighet. Dessa grunder finns också med i diskrimineringslagen men med ett mycket viktigt tillägg, nämligen även funktionsnedsättning.  

Många av de med funktionsnedsättning som utsatts för rån kan berätta om okvädningsord med anledning av funktionsnedsättningen, våld mot kroppsdelar där funktionsnedsättningen är synlig eller uppenbar liksom våld mot hjälpmedel. Att kombinera detta med förlöjligande ord och förnedrande handlingar mot brottsoffret tillhör tyvärr inte heller ovanligheterna.  

Trots att det är handlingar från gärningsmannen som är direkt kopplade till funktionsnedsättningen hos brottsoffret så gör polisen sällan noteringar om detta när de tar upp en anmälan. Det anses inte viktigt eftersom funktionsnedsättning idag inte ingår i det straffrättsliga skyddet mot hatbrott.  

I bästa fall hamnar en anmälan i statistiken över brott mot äldre och personer som har en funktionsnedsättning. Trots att det kan vara två helt olika grupper av brottsoffer placeras de i samma kategori hos polisen. Det här gör att det inte finns någon enskild statistik i Sverige över brottsoffer som har en funktionsnedsättning. Detta är olyckligt eftersom det då inte går att se hur stort problemet faktiskt är och vad det kan bero på.  

Detta behövs ändras på så snart som bara är möjligt! Till att börja med så behöver det tillsättas en utredning för att göra en översyn av det straffrättsliga skyddet för personer med funktionsnedsättning. Det behövs även en uttömmande kartläggning av hur brott mot personer med funktionsnedsättning yttrar sig och orsakerna till detta. Men framför allt så behöver personer med funktionsnedsättning både få synas i statistiken som en egen grupp och få rätt till straffrättsligt skydd mot att utsättas för hatbrott.  

Oavsett vilken regering som bildas efter valet så förväntar vi oss att regeringen ser oss som grupp och ser till att vi kan få det stöd i rättsbalken som vi bör ha rätt till. 

Åsa Strahlemo är förbundsordförande i DHR