Det här är en krönika. Åsikter i texten står skribenten för.
Halsen spänner sig. Orden trycks fram. Tungan hänger inte med. Halva ord lämnar mina läppar. Den ovanes öra fångar halvfärdiga meningar. Han blir tyst och vet inte vad han ska göra. Famlar runt med blicken och tar ett steg från mig. Och ännu ett steg.
ANNONS 
Så blir det. Jag blir sittandes i ett hörn på festen. Det är då jag börjar supa. De två ölen går ner genom halsen på mindre än en halvtimme. Men jag blir inte lika full som förr. Fan också! Och ögonen sneglar mot baren. Alkoholen gör kroppen lätthanterlig och jag mår bra. Fyllan värmer bäst sjunger Nationalteatern från högtalarna och jag finner mig bland människor. De höjer sina röster alltefter kvällen går mot natt.
»Jag har haft goda vänner som försvunnit för att jag har talsvårigheter.«
Alkoholen är ett universalmedel. Den dämpar ångest, den gör människor gladare och när jag är lagom full kan jag tala obehindrat. Vilken lycka! Fast kortvarigt. Är det så det känns att vinna en storvinst? Det är då hon ler och pratar till mig. Att tala fritt gör människan mer nyanserad, man klär sig i olika roller och kan navigera sig fram i verkligheten. Hon följer mig hem i natten.
Jag har redan lagt mig i sängen när hon kommer in efter dagens sista toabesök. Jag ligger på rygg och säger något.
»Du är så jävla mycket cp«, svarar hon och lägger sig vid min sida.
»Du lider av spegelneuros«, svarar jag.
»Jag gör något åt min cp«, säger hon och jag vänder mig om och svarar:
»Javisst, du är ju bäst och vet«, svarar jag surt. »Du är bäst på att vara cp också«.
Hon pratar med förminskande tonläge.
»Blev du sur nu? Patetisk du är«
Jag har ägnat timmar åt den smärtan. Bli lämnad och övergiven. Skammen jag såg i min spegelbild som gick över till självförakt. En orm slingrar sig runt pannan. Jag har haft goda vänner som försvunnit för att jag har talsvårigheter.
En sommardag sitter jag på ett utefik. I väntan på kaffet hör jag något prassla i buskarna. En slemmig orm kryper bredvid rullstolen. Då insåg jag min fobi. Skräcken kryper längs ryggraden.
Som barn blev jag tystat när jag försökte prata. De blev rädda och pappa skämdes. Den ångesten är den slingrande ormen. Jag bar mina föräldrars negativa tolkning av funktionshindrade. En gammal och härsken attityd med klangbotten från femtiotalet. Då människor med funktionshinder inte existerade i samhället. Om de fick vara med andra gavs de plats på nåder. Men deras tolkning kunde aldrig bli min verklighet.
Ämnet är inte nytt. Jag läser en trettio år gammal intervju i SHT där jag uttrycker den största smärtan. När jag i vårt förbund möter en tyst hånfull överlägsenhet från de som borde visa hänsyn och tålamod. De himlar med ögonen, svarar snabbt något och lämnar ingen tid för mig att prata klart.
Själva kärnan är att det finns en osynlig hierarki mitt ibland oss. Man vill bli älskad och få stjärnor när man begär om det. Visserligen är beteendet allmänmänskligt. Och förståeligt.
Å andra sidan. Det är dags att damma av den gamla klyschan att vi är bara människor. Folk använder klyschan som en mantel från det de egentligen menar. Att vara människa är att möta det svåra, det som skrämmer vettet ur oss och samtidigt får oss att växa.
Men det bekräftelsesugna egot vill ha sitt. Och om trettio år pratar vi om samma saker igen. Förändringar tar tre steg framåt och två steg tillbaka.
