Detta är en krönika. Åsikter i texten står skribenten för.
När du och jag ansöker om stöd och service från samhället för ett upplevt behov startar en utredning. Beroende av vad för stöd vi söker kommer en handläggare från till exempel kommunen eller Försäkringskassan att göra denna utredning, en tjänsteperson med det yttersta uppdraget att pröva och fördela Sveriges välfärdsresurser.
ANNONS 
Utredningen syftar till att fastställa berättigandet till stöd, att det finns ett behov och om så, stödets omfattning. Det vill säga, det utreds om du är behörig till att få ett stöd, om du har ett behov och hur mycket stöd du kan få. Personlig assistans, ledsagarservice, merkostnadsersättning och hemtjänst är några av de olika stöd som kan vara aktuella.
Men vem är då handläggaren som ska driva utredningen och fatta detta viktiga beslut?
I princip krävs en universitetsutbildning för att kunna arbeta som denna tjänsteperson, som kan ha titeln socialsekreterare, LSS-handläggare eller något liknande. Den vanligaste utbildningsbakgrunden är socionomutbildning, men handläggaren kan också ha annan utbildning i ämnen som psykologi, sociologi eller socialpedagogik.
Utbildningen till socionom omfattar 3,5 år och är vad man kallar en generalistutbildning. Lite slarvigt uttryckt kan man säga att man lär sig lite om mycket, vilket gör att man kan arbeta inom många olika områden inom till exempel socialtjänsten.
»Kunskap och kompetens hos såväl utförande personal som chefer som handläggare brister.«
Behovet av fördjupad kunskap är tänkt att hanteras på den kommande arbetsplatsen. Genom inskolning, internutbildningar, nätverk, stöd av kollegor, chefer och specialister ska handläggaren kunna utveckla sig inom ett specialistområde. Forskning visar dock att denna inskolning sällan prioriteras.
Det finns en rad skäl till detta men i regel anges att det är på grund av bristande tid och ekonomi. Granskningsmyndigheter såsom Socialstyrelsen och Inspektionen för vård och omsorg konstaterar gång på gång när de utövar sin tillsyn att kunskap och kompetens hos såväl utförande personal som chefer som handläggare brister.
För oss som ska prövas för att få del av stöd och service är det helt centralt att handläggaren har kunskap och förståelse. För att kunna tolka och förstå de behov vi kommunicerar är det absolut nödvändigt att personen har omfattande kunskap om funktionsnedsättningar och funktionshinder liksom om våra livsvillkor.
Därtill måste handläggaren vara kapabel att göra sig föreställningar kring livskonsekvenser och livssituationer. Det kräver djuplodande kunskap om diagnos och dess förändring över tid, omfattning, stödjande eller hindrande omgivningsfaktorer, handlingsalternativ, livsval och sårbarhet i både det korta och det långa loppet.
Det är således många perspektiv som måste beaktas och det krävs ingående kunskap om varje person i relation till sin omgivning. Vare sig funktionsnedsättningen eller funktionshindret är statiskt och allt samverkar. Dessutom har vi olika behov, prioriteringar och förmågor.
När denna kunskap brister ser vi alltmer hur vi blir objekt som utreds statiskt utan hänsyn tagen till individuella aspekter. Kanske är det dags att bjuda på motstånd, att ställa kritiska frågor om vilken kunskap och kompetens handläggaren besitter för att kunna göra en välgrundad utredning. Att få en försäkran om att mitt liv och mina behov kommer att förstås, på riktigt.
