Det här är en krönika. Åsikter i texten är skribentens egna.
Och hur löser jag kommunikationen på fritiden? Efter att ha fått tredje varianten på samma fråga svarar så gott jag kan. Även denna gång. Den som ställer frågorna är en handläggare på Försäkringskassan, och telefonsamtalet har snart pågått 1,5 timme. Mitt tålamod börja tryta. Ärendet gäller bidrag till arbetshjälpmedel.
ANNONS 
Sedan jag sex-års åldern är jag gravt hörselskadad och har i såväl i skolan som i arbetslivet använt mig av trådlösa mikrofoner för att höra vad lärare respektive arbetskamrater säger. De första var klumpiga och hängdes med en krok runt halsen på den som pratade. Sändningstekniken var radiovågor på FM-bandet och som togs emot av den svarta mottagare som varje hörselskadad elev hade.
Dagens mikrofoner är betydligt smidigare, de fästs med ett clips i ett klädesplagg och ljudet tas emot av liten mottagare på eller i hörapparaten. Taluppfattningen ökar dramatiskt jämfört med enbart ta in ljudet på via hörapparatens mikrofoner. Orsaken är enkel, ju närmare mikrofonen är en talares mun, desto bättre ljudkvalitet.
Men dessa mikrofoner är hjälpmedel som enbart kan fås i antingen skolan eller i arbetslivet. Vid en ny anställning kan man under första året ansöka om bidrag för arbetshjälpmedel från Arbetsförmedlingen – efter ett års anställning och framöver är det Försäkringskassan som tar emot ansökningarna.
»Skillnaden hur man behandlar ansökningar är dock betydande«
Lars Lindberg
Skillnaden hur man behandlar ansökningar är dock betydande. Arbetsförmedlingen är aktivt involverad och kan även göra besök på arbetsplatsen för att hitta bästa lösning utifrån arbetsförhållandena. Försäkringskassan ger inga råd eller vägledning i val av hjälpmedel, utan behandlar enbart ansökan om bidrag.
Vad som är problematiskt är att myndigheterna har olika sätt att bedöma ansökningarna. Där Arbetsförmedlingen försöker hitta lösningar för hur arbetshjälpmedel kan göra att du kan utföra dina arbetsuppgifter på bästa sätt, lägger Försäkringskassan fokus på att utreda om någon annan kan finansiera kostnaden för hjälpmedlen. Detta är en utveckling som tog fart efter en dom i Kammarrätten 2018.
En hörselskadad kvinna hade sökt bidrag för en bordsmikrofon för att ta del av mindre möten på arbetsplatsen. Kammarrätten bestred inte behovet men ansåg att den enskilde hade det kommunikationsbehovet även på fritiden. Därmed skulle det vara ett personligt hjälpmedel som regionen som skulle stå för. Något som ingen region gör på grund av kostnaderna för dessa hjälpmedel – och inget kan tvinga dem. Arbetsgivaren ska också ta ett ansvar enligt Arbetsmiljölagen och Diskrimineringslagen. Men de juridiska möjligheterna att tvinga arbetsgivaren att ta detta ansvar är ytterst små. Den enskilda hamnar därför mellan stolarna.
Detta kommer bli ett växande problem då den tekniska utvecklingen går allt snabbare och avancerade hjälpmedel blir allt mindre och portabla. Snart kommer smarta glasögon att få ett genombrott med lösningar som omgivningsbeskrivning för synskadade, lässtöd för dyslektiker eller tal till text för hörselskadade. Hjälpmedel som är lika användbara i arbetslivet som på fritiden – och därmed riskerar att bli utan bidrag. I realiteten: ju större funktionsnedsättning du har och ju bättre hjälpmedel du söker stöd för, desto större är risken för avslag. Vilket de flesta nog inser är kontraproduktivt.
Den bästa lösningen vore att göra som i Norge och samla allt ansvar för hjälpmedel till en huvudman.
