Är myternas tid förbi?

Herman Grafström: Vidskepelse och fördomar minskar och med dem minskar förhoppningsvis marginalisering av människor som ser annorlunda ut.

Nyligen dök en filmskatt upp på Netflix. Den japanske animatören Hayao Miyazakis katalog sträcker sig över sex decennier och bjuder på ett unikt konstnärskap och berättande. Gemensamt för många av filmerna är närheten till naturen och en mytologi som vid första anblicken är avlägsen vår västerländska.

Men trots att öriket Japan har varit isolerat från omvärlden under lång tid har dess natur befolkats av sagofigurer som känns besläktade med våra. I de svenska skogarna huserade tomtar, troll och älvor. I Miyazakis sagovärld ses skogsandar, demoner utan ansikten och sotnymfer. 

»Trollen har flyttat från den ihåliga stubben till ett kommentarsfält på Instagram«

Människans behov av att berätta sagor och skapa en mytologi tycks vara universell. Genom sagorna varnades barnen från att gå vilse i skogen eller på havet. Håll er nära gården, annars kommer trollet som bor i stubben och äter upp er! Mystiska väsen kunde också ge svar på frågor som vetenskapen ännu inte hunnit lösa. Inte sällan ledde detta till stigmatisering och förföljelse av det som var främmande och annorlunda. 

Stora delar av det som idag utgör vår västerländska sagoskatt kommer från bröderna Grimms nedtecknade folksagor. De sammanställdes under början av 1800-talet och ligger till grund för många av de berättelser som vi läser för barnen än idag. Flera av sagorna innehåller en lärande sensmoral, en liten poäng på slutet som ska lära läsaren att ärlighet varar längst, trägen vinner eller högmod går före fall.

Med tiden har sagorna anpassats och moderniserats. Frågan är vilken plats de har idag.

För de flesta barn är det inte längre skogen som det ska navigeras igenom. Mycket av livet spenderas på nätet. Det finns risker med att gå vilse i flödet av information och fakta som numera finns i fickan på även de yngsta skolbarnen. Trollen har flyttat från den ihåliga stubben till ett kommentarsfält på Instagram.

På nätet varvas journalistiska texter, som har researchats och faktakollats, med subjektiva blogginlägg. Sändningar från nyhetsredaktioner slåss om utrymmet med Youtube, där 500 timmar material laddas upp varje minut. 

På relativt kort tid har vi gått från en handfull tevekanaler och dagstidningar till en aldrig sinande ström av information. Alla kan göra sin röst hörd på Twitter och den som skriker starkast kan beskylla de övriga för att ljuga och sprida fake news. Samtidigt som ipaden har blivit ett självklart verktyg i skolan finns källkritik på kursplanen redan i de lägre årskurserna.

Undervisningen idag ligger långt från mytologi och sagor. Tack vare vetenskapligt tänkande och tillgången på information är många av livets mysterier lösta. Övernaturliga väsen behövs inte längre som förklaring.

Vidskepelse och fördomar minskar och med dem minskar förhoppningsvis marginalisering av människor som ser annorlunda ut och föds med olika utseende och förutsättningar. Och kanske blir kommande generationer bättre på att navigera i flödet av information och desinformation som bombarderar oss.

Myternas tid tycks vara förbi och det är naturligtvis övervägande positivt. I alla fall så länge vi behärskar konsten att i ena stunden kunna förlora oss i Hayao Miyazakis sagovärld och i nästa stund förhålla oss till en komplicerad verklighet där beslut baseras på fakta.

Livet måste ha plats för både det fantastiska och det realistiska. Svårigheten är att veta när vi ska stänga av det kritiska tänkandet och låta fantasin ta oss med på en resa.