Vem bryr sig om en anomali?

Mika Ihanus: MSBs blåögda och naiva resonemang skrämmer mig.

Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jag tar rampen upp till kvartersbion. Den snälla kvinnan bakom disken frågar om jag besökt biografen förut. Jag nickar. Hon ringer sin kollega och säger att det är en rullstol som vill få hjälp upp. Hon lägger på och ler vänligt. 

En liten trapphiss står och gapar med öppen dörr och säger: Du får helt enkelt knyckla in dig här hos mig så tar jag dig till rätt våning! Rullstolens fotplattor fäller jag in så långt in det går. Assistenten lossar bagagekorgen och så på millimetern får vi plats 

I filmen Kupé nr. 6 möts den intellektuella universitetstjejen och den halvt alkoholiserade arbetargrabben. De tvingas dela kupé från Moskva till Murmansk. Jag kunde identifiera mig i båda karaktärerna. Många säger att jag har gjort en klassresa men jag håller inte med. Jag gör fortfarande en resa och tåget tar mig vidare till nästa station. Under resans gång har jag mött människor från samhällets olika hörn.

ANNONS Ruta med text och en bild. Bilden föreställer ett omslag av tidningen funktionshinderpolitik. Texten lyder: Vill du läsa mer? Bli prenumerant!

»Mina kroppsrörelser rubbar alla cirklar hos de statiska och stationära människorna. Det höjs röster från vissa. Att såna som jag borde spärras in på speciella hem.«

Mika Ihanus

Ännu en vår att ta sig igenom. Ensamheten har dubbla ansikten. Vänner har jag på avstånd. Det har varit så sen barndomen. Jag upplever mig som något av en anomali. Någon som inte passar in någonstans. Jag är alltid på väg till platsen där gräset är grönare. Jag är som obestämd materia som stöter ur mig konstiga ljud och rör kroppen asymmetriskt. Mina kroppsrörelser rubbar alla cirklar hos de statiska och stationära människorna. Det höjs röster från vissa. Att såna som jag borde spärras in på speciella hem och bli hanterade av okända typer. Min kropp blir hanterad och mitt sinne passas till intigheten. Vem bryr sig om en anomali? 

I en intervju år 2015 låter Magdalena Andersson oss veta att hon tycker att personlig assistans bör betalas av kommunerna istället för staten. Hon vill bli av med en stor budgetpost som kostar lika mycket som försvaret.

Expressens Anna Dahlberg skriver spaltmetrar om brukarimport och fusk inom assistansen. Ingen ifrågasätter hennes intentioner. Friheten som Bengt Westerberg drev igenom på nittiotalet har blivit ett slagträ för massmedia att spy galla över. När blev det okej att slå ner på de svagaste medborgarna?

Jag följer både svensk och finsk funkispolitik och ser att man nått många mål. Men ändå måste hjulet uppfinnas på nytt. Det sägs att hjärnan behöver några generationer på sig att helt utplåna ett minne som till exempel ett krig. Den tjugofjärde februari blev världen vittne till Putins vansinnesdåd mot Ukraina. Jag har sedan dess följt rapporteringen och blir ständigt besviken. Nyhetsbolagen rapporterar sällan om hur funktionshindrade skyddas från bombattentat. Jag är besviken eftersom vår grupp aldrig nämns i mainstreammedia.

Mitt författarjag försöker leva mig in i hur jag med mina begränsningar att förflytta mig skulle reagera om bomben skulle slå ner i mitt hem. Förmodligen skulle mitt liv släckas snabbt, om inte som MSB hoppas någon vänlig själ skulle hitta mig när bomber faller och ta mig med till ett trångt och icke framkomligt skyddsrum med rullstol. MSBs blåögda och naiva resonemang skrämmer mig.

Ett citat ur Stefan Löfvéns installationstal från 2014 var att funktionshindrade skulle få det mycket bättre när han fick styra landet. Det blev ju det helt motsatta. Försäkringskassan fick klartecken att bit för bit trasa sönder möjligheten att leva ett anständigt liv med egenmakt och självbestämmande.