Detta är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens.
Det var i maj, i en grå industrilokal när besiktningsmannen fällde ord som »bromsskivor« och »oljeläckage« över min trötta bil som jag förstod att det skulle bli en tuff sommar. Den skulle komma att översvämmas inte bara av regn, utan i mitt fall även irritation och framförallt en känsla av att vara påverkad av en yttre kraft. En kraft som är smått omöjlig att rucka på. Jag syftar som ni säkert förstår på färdtjänsten.
ANNONS 
Min förväntan slog naturligtvis in. Det började redan dagen därpå, som råkade vara en tisdag och jag skulle hem till en vän. Aktiviteten på dagordningen var »Dricka lite vin på en balkong och se solen gå ner bakom ett par huskroppar«. Jag loggade in på Färdtjänsten men kom inte mycket längre. Error och en tuggande webbplats varvades om vartannat. Någon beställning var det inte tal om. Jag tog upp telefonen och på andra sidan luren visade sig att jag inte var ensam om det draget – jag blev tilldelad könummer 31.
»Den info man som färdtjänstkund får ta del av i händelse av störning är lika med noll«
Catrine Lundell
Väl framme bad jag beställaren att boka en färdtjänst, men det visade sig vara omöjligt då inte ens själva beställningsmottagaren kunde komma in i systemet. Jag fick till svar att ringa tillbaka om en timme. »Då har solen troligtvis gått ner« tänkte jag. Jag ringde till kundservice, där de rådde mig att göra det jag precis hade gjort – att ringa till beställningscentralen och boka via dem. Jag förklarade att beställningscentralen var lika utelåst som jag från färdtjänsthimlen – en stunds tystnad följde och rekommendationen blev att beställa en helt vanlig taxi och lämna in kvitton.
Märk även att den info man som färdtjänstkund får ta del av i händelse av störning är lika med noll. Det enda som gick att läsa under fliken »Störningsinfo« var de vanliga förmaningarna om att inte resa med förkylningssymtom. Jag dristade mig att fråga kundservice om varför de inte informerade sina kunder om att det var problem med hemsidan? Jag fick till svar att »Det var ett bra tips!«. »Varsågod« sa jag och la på luren.
Tillslut landade jag hos min vän med hjälp av en vanlig taxi som dök upp snabbare än en ambulans. Vinflaskan blev urdrucken. Men färdtjänsten fungerade självfallet inte heller när jag skulle hem senare på kvällen.
Några dagar senare hjälpte jag att skjutsa en granne till sjukhuset så att han kunde få sin andra dos vaccin. När han var tillbaka sa jag att vi kunde pröva att ta »En bil på gatan« med färdtjänstkortet. Följande utspelade sig:
Chaufför 1: »Jag fick precis en kund«
Chaufför 2: »Ditt kort fungerar inte«. »Möjligtvis beror det på att du drar mitt färdtjänstkort två gånger?« sa jag och pekade på skärmen som ville göra oss uppmärksamma på att kortet mycket riktigt endast kunde dras en gång och inte två.
Chaufför 3: »Nej«
Chaufför 4: »Du kan anmäla honom. Han får inte neka en färdtjänstkund« sa Chaufför nr 4 som pekade hetsigt mot bilen framför. »Nej men nu sitter jag här i den fjärde bilen, kan du snälla inte bara köra mig?«. »Jag kör dig för att jag är snäll« fick jag till svar. Jag märkte att han var frustrerad. Han fortsatte »Vi är också människor. Vi får inte tillräckligt betalt för bil på gatan. Varför beställer du bara inte?« »För att ibland vill jag bara ta en bil på gatan!!« Replikerade jag och märkte i samma ögonblick att även mitt tonläge lät frustrerat på gränsen till argt. Tjafs, krångel och väntan i en salig sörja.
Där satt vi, en kund och en chaufför. Ingen särskilt nöjd, båda med en känsla av att känna sig livegna. Ska detta verkligen kallas färdtjänst?
Catrine Lundell är återkommande krönikör i Funktionshinderpolitik. Läs fler av hennes krönikor här.
