Det här är en opinionsartikel. Åsikter i texten är skribentens egna.
Privatekonomin för personer med nedsatt rörelseförmåga i Sverige har urholkats markant de senaste åren. Trots vårt välfärdssamhälle lever många i denna grupp i dag under EU:s relativa fattigdomsgräns. Enligt SCB:s senaste statistik har 25 procent av personer med funktionsnedsättning låg ekonomisk standard, vilket betyder en disponibel inkomst under 60 procent av medianinkomsten – ungefär 19 900 kronor i månaden efter skatt. Många av våra medlemmar som lever på sjukersättning på garantinivå har efter skatt bara omkring 11 500 kronor att leva på. Det är en verklighet utan marginaler.
ANNONS 
Samtidigt har levnadskostnaderna ökat kraftigt. Hyrorna har stigit med mer än fem procent bara under 2024 och ännu mer för nyproducerade eller tillgänglighetsanpassade bostäder.
Bostadstillägget för personer med sjukersättning, som ska mildra boendekostnaderna, har ett tak på 7 500 kronor i månaden som inte har höjts i takt med utvecklingen. Den som har högre boendekostnader än så får själva stå för mellanskillnaden. För dem som arbetar deltid med låg inkomst och nedsatt rörelseförmåga, men inte kvalificerar för sjukersättning, finns inget motsvarande stöd alls.
»Ett system byggt för trygghet skapar istället otrygghet.«
Många med nedsatt rörelseförmåga har dessutom extra utgifter kopplade till sin funktionsnedsättning. Merkostnadsersättningen ska täcka sådant som hjälpmedel, specialkost, elförbrukning och sjukresor. Men få får ersättningen. För att kvalificera sig krävs merkostnader på minst 13 125 kronor per år, och även då får många avslag. Det gör att nödvändiga kostnader måste täckas med en redan låg inkomst.
Parallellt höjs avgifterna. I juli höjer regeringen högkostnadsskyddet för läkemedel till 3 800 kronor. Avgiftstaket för öppenvård varierar, men ligger ofta runt 1 400 kronor per år. Hjälpmedel som tidigare varit avgiftsfria beläggs med abonnemangsavgifter eller måste köpas privat. Många kommuner har höjt avgiften för färdtjänsten. Den som behöver mest stöd är alltså ofta den som betalar mest.
Resultatet är att sjukersättning och tillägg knappt räcker till det mest grundläggande. Sparande eller ett socialt liv är otänkbart. Ett system byggt för trygghet skapar istället otrygghet. Många lever i ständig oro för nästa räkning.
Att vi hamnat här beror inte på en enskild reform eller regering. Det är summan av åratal av passivitet. Ersättningar har inte räknats upp med prisutvecklingen. Stöd har blivit svårare att få. Avgifter har höjts. Lägg till det ett skattesystem som missgynnar den som inte kan arbeta.
När staten inte agerar får den enskilde bära kostnaden.
Utvecklingen strider mot såväl FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som mot socialtjänstlagens löfte om en skälig levnadsnivå.
Därför behöver Sverige en ny riktning. Sjukersättningen måste höjas till en nivå som garanterar trygghet. Bostadstilläggets tak behöver spegla verkliga hyror. Merkostnadsersättningen måste nå alla som faktiskt har merkostnader. Avgifter för färdtjänst, hjälpmedel och vård måste ses över. Det orättvisa skattesystemet måste förändras.
Ekonomisk trygghet för personer med nedsatt rörelseförmåga är ett test på om vi menar allvar med jämlikhet, delaktighet och mänskliga rättigheter. Ingen ska leva i fattigdom på grund av sin funktionsnedsättning. Det borde vara en självklar grund i varje välfärdspolitik.
