Öga mot öga med hipsterdöden

Jag var sugen på något att äta. Men jag skulle ha tagit de runda björkfärgade låga borden, som snarare förde tankarna till en matsal på en mellanstadieskola än en hipsterrestaurang på söder, som en varning. Jag borde ha vänt redan i dörren. Men är man hungrig så är man hungrig. 
Jag scannade menyn och kunde läsa: Kött, grönsaker och ris. Bra. Enkelt och gott. Maten flög in och eftersom jag var så otroligt hungrig så kastade jag relativt snabbt i mig tre skedar. Utropade »vad gott!« (klyschigt men ack så sant) mellan tuggorna. Plötsligt dök den där känslan upp som är så svår att sätta fingret på. Fingret satte jag istället i min mun och fick ut några små microbitar som jag oroligt kisade mot. Jag lutade mig fram mot mitt lunchsällskap och utbrast »Vad är det här? Är det jordnötter?« Och självklart var det jordnötter. Självklart var det jordnötter när menyn endast vittnar om kött, ris och grönsaker. Självfallet var det jordnötter när man är så hungrig att en kastat i sig tre tuggor på raken. 
Att vara allergisk, som säkert många av våra läsare vet, innebär ett ständigt parerande och undersökande arbete genom vardagen. Lite likt en underrättelsetjänst. Man kan känna att man har gjort precis allt i sin makt för att inte stämma träff med det som faktiskt kan innebära ens egen död. Men ibland misslyckas man. Katastrofalt.
Min vän kastade sig fram mot disken och jag såg hur de två anställda i sina svarta åtsittande t-shirts stelnade till och tittade bort mot mig. Jag hade ingen tid eller ro att möta deras blick. Efter det, i ilfart till sjukhuset och vid kassan segnade jag ner på en stol. 
Min vän halvskrek »Det är bråttom« in i luckan varpå vi fick det där svaret som passade mitt liv som olycksfågel lite för väl. »Hörrudu! Vi kan vårt jobb!«
Jag tror ingen av oss trodde något annat, men det lite väl bryska välkomnandet gjorde att jag mitt i all rädsla och stress om än för en millisekund lätt snuddade tanken om det verkligen förhöll sig så.
Till slut kom jag innanför väggarna och fick dra igenom en repertoar som jag kan som ett rinnande vatten. Efter antihistamin, kortison och adrenalin började jag komma tillbaka till jorden. Sinnet blev klarare. Jag tog upp telefonen, letade mig fram till brottsplatsen på det kaosartade internet och hamnade till slut på restaurangens meny. Det är här som det blir intressant, eller helt enkelt bara väldigt konstigt. 
Som jag nämnde tidigare, så är livet som allergiker ett ständigt orienteringsarbete. Jag sökte efter varningen för jordnötter, och det enda som fanns till hands på menyn var ett minimalt litet klotter längst ner i det vänstra hörnet. Det såg ut som ett moln men skulle föreställa en jordnöt. 
Smaka på den. Det är bokstavligen några rundade streck, som inte lär fånga en enda allergikers uppmärksammade blick. Det kan ha varit det dummaste jag har sett i varningsväg. Men vi lever i en tid då det är viktigare att något är estetiskt tilltalande (detta jordnötsmoln undantaget) än att det ska göra en uppmärksam på fara. Om det inte är den totala hipsterdöden, så vet jag inte vad som är.