Många styr och påverkar när unga väljer yrke

Deras väg mot utbildning och arbete är kantad av hinder. Elisabet Söderbergs forskning blottlägger hur brist på tilltro från skola, föräldrar och samhälle påverkar avgörande livsval hos ungdomar med nedsatt rörelseförmåga. Men hon visar också på motståndet och kampen för självständighet.
Man förväntas inte ha några ambitioner. Man ska nöja sig med det lilla i livet och vara tacksam. Så beskriver en av Elisabets Söderberg intervjupersoner den rådande normen. Som ung med nedsatt rörelse­förmåga ska man helst sträva efter ett jobb där man inte syns och märks, om inte den enklaste utvägen är förtidspension, vill säga?
Vittnesmålen avlöser varandra i Elisabet Söderbergs avhandling där totalt tretton personer har djupintervjuats om sina erfarenheter av studie- och yrkesval.
– Flera har vuxit upp i en miljö där ingen har trott på en. Man har inte fått våga, inte försöka, inte göra misstag och misslyckas, inte göra nya försök. Det har varit en skyddad tillvaro och det är väldigt hämmande, säger Elisabet Söderberg.
Med sin forskning vill hon undersöka vilket handlingsutrymme unga med någon form av nedsatt rörelseförmåga har när de utvecklar sina drömmar och ambitioner inför studie- och yrkeskarriären. Frågeställningen har delvis vuxit fram ur hennes egna erfarenheter. Hon har själv vuxit upp med nedsatt rörelseförmåga och har mött både mobbning från andra barn och särbehandling från förment välmenande lärare. Idag är hon övertygad om att omgivningens förväntningar och syn på personer med nedsatt rörelseförmåga har påverkat hennes egna studie- och yrkesval.
Detsamma gäller för alla utom en av de personer hon har intervjuat för avhandlingen. Och precis som i Elisabet Söderbergs eget fall är det inte rörelse­förmågan i sig som är den avgörande faktorn för karriärvalet. I avhandlingen tecknas en mer komplex bild där yttre och inre omständigheter påverkar riktningen i livet. Där förväntningar och föreställningar hos föräldrar, skola och myndigheter samverkar och sätter gränserna för vad som anses möjligt. Den röda tråden är en utbredd brist på tilltro som hämmar individens möjligheter.
– Den ligger djupt i en diskurs i samhället. Att individer med rörelsehinder inte kan lika mycket som andra och måste skyddas. Det sker omedvetet och ofta med en god föresats, de vill skydda de här personerna från besvikelser för det finns en övertygelse om att det inte kommer att gå vägen.
Det börjar tidigt. Föräldrar kan ge uppmuntran och stöd när barnet vill erövra världen men de kan också vara beskyddande och sätta alltför snäva gränser runt barnets möjligheter.
– Det jag har sett är att föräldrar kan försöka hindra och uppfostra barnen på ett helt annat sätt än vad man gör med andra barn. Barnen ska skyddas och de får inte
en chans att misslyckas, lära sig av det och i slutänden bli stärkt av att lyckas.
Bland Elisabet Söderbergs intervjupersoner är dock de flesta nöjda med stödet från föräldrarna även om det finns undantag.
– De flesta har trott på sina barn, men i några fall förekommer ett, säkert välment men onödigt överbeskydd.
– Som barn är det ju väldigt svårt att värja sig för det och där skulle ju skolan kunna spela en stor roll och lyfta och pusha barnen att våga. Men det verkar ju inte fungera så utan skolan är också väldigt hämmande, säger Elisabet Söderberg och berättar att hur många av de intervjuade vittnar om låga förväntningar och bristande tilltro till elevernas förmåga. Både från lärare och annan skolpersonal som yrkes- och studievägledare.
– Även i de fall där föräldrarna har trott på sina barn så har skolan gått in och sagt »nej, nej du ska göra lättare saker än andra« eller så har föräldrarna fått veta att »han kämpar på så bra« och sedan blir betygen dåliga och föräldrarna blir förvånade eftersom att de fått positiva signaler från skolan.
Att ständigt mötas av låga förväntningar leder över tid till att självbilden dräneras, menar Elisabet Söderberg. Den som hela tiden för höra att omgivningen inte tror på ens förmåga måste vara oerhört stark för att inte göra den bilden till sin egen med sänkta ambitioner och nedtonade mål som resultat. I värsta fall leder det till passivitet och likgiltighet.
– Det blir som en ond cirkel. Det blir värre och värre. Och det är svårt att bryta utan hjälp, säger Elisabet Söderberg.
Dräneringen av självbilden påverkas också av att ständigt möta fysiska barriärer i sin vardag. Det kan handla om bristande tillgänglighet i skollokalerna eller hjälpmedel som bidrar till att avskärma eleven från resten av klassen.
– En respondent fick hjälpmedel som hon inte behövde i skolan för det ansågs att det här hjälpmedlet skulle sådana som hon ha. Vilket gjorde att hon blev väldigt annorlunda gentemot kamraterna och lite utanför. Det blir ju också en materiell barriär eftersom det handlar om materiella saker som för med sig en bemötande­problematik. Det hör i hop.
Intervjupersonerna i avhandlingen är idag mellan 18 och 40 år och deras erfarenheter av skolan sträcker sig därmed över flera decennier. Elisabet Söderberg har inte märkt någon skillnad i upplevelsen mellan de vars skolgång ligger nära eller längre bak i tiden.
– Det är ju tråkigt. Skolan är ju något som alla barn går igenom och skulle ju kunna finnas där som en resurs för barnen i de fall som föräldrarna inte är en sådan resurs.
Mycket av den kritik som drabbar skolan riktas också mot Arbetsförmedlingen. Myndigheten som med sitt batteri av stödåtgärder ska vara en resurs och ge stöd åt personer som har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden sågas skoningslöst av de flesta av Elisabet Söderbergs intervju­personer.
– De som inte har gått där så mycket har en positiv bild, men de andra är oerhört negativa. De upplever sig bli kränkta och de finns de som börjar studera bara för att komma undan Arbetsförmedlingen. För att slippa gå dit.
Även här upprepas mönstret från skolan. Professionella tjänstemän misstror ambitioner och talar om för de arbetssökande ungdomarna vad de förväntas klara av.
– Det verkar finnas någon ambition att passivisera istället för att låta en person vara kompetent och nå sina mål, säger Elisabet Söderberg.
Mot den här bakgrunden är det lätt att föreställa sig hur ungdomar med nedsatt rörelseförmåga steg för steg bryts ner tills deras drömmar och ambitioner om livet är krossade till en snabbt bortblåsande ökensand. Men Elisabet Söderbergs intervjuer visar också hur de unga bjuder motstånd.
Ett sätt är att undvika möten med studie- och yrkesvägledare för att slippa höra utsagor om vad vad man inte klarar av att göra. I andra fall handlar det om att byta riktning på vägen mot arbetsmarknaden. När vägen mot drömyrket blockeras av omgivningens inställning reviderar de sina planer och tar de ut en ny kurs framåt. Elisabet Söderberg lyfter fram att alla hennes intervjupersoner har haft ett tydligt mål i sina liv. Något som har varit avgörande för att de klarar att gå vidare, menar hon.
– Målet som varit gemensamt för mina respondenter är ett riktigt arbete och att försörja sig själv, inte med lönebidrag.
– Det vill klara sig själva. De vill inte behöva ha kontakter med samhällets representanter hela tiden, och de vill inte söka bidrag för de känner att de hela tiden blir illa behandlade och måste tacka.
Just detta tycker Elisabet Söderberg att samhällets institutioner ska ta fasta på. Såväl skolan som arbetsförmedlingen behöver lära sig att se individer och utgå från att varje människa har en kompetens och drivkraft. Därtill bör de visa respekt för individernas egen uppfattning om sin förmåga.
– De flesta av mina respondenter talar om att att de har låg självkänsla och lågt självförtroende. Har man då kommit fram till att man kan klara av ett yrke så kan man säkert det.
Likaså uppmanar hon ungdomar som själva befinner sig i den här situationen att tro på sig själva.
– Jag skulle vilja att de vågar tänka att de klarar mer än de tror. Bara för att någon säger att man inte kan någonting behöver det inte betyda att det är så.
En annan viktig åtgärd för att förbättra situationen för barn och unga med nedsatt rörelseförmåga är att skolan på allvar går in och försöker att hindra mobbning, anser Elisabet Söderberg. Att bli utsatt för mobbning under uppväxten bidrar starkt till en försämrad självkänsla och minskad tilltro till den egna förmågan även i vuxen ålder.
– Det är många som har varit utsatta för det under uppväxten och det är ju oerhört hämmande och ger livslånga sår. En del har varit mobbade hela skoltiden, andra under en kortare tid, men in de flesta fall har skolan stått handfallen
Det allra viktigaste som föräldrar, skola och resten av samhället kan göra är att börja visa tilltro till den egna förmågan hos barn och unga med nedsatt rörelseförmåga, menar Elisabet Söderberg. De som växer upp med en omgivning som har trott på en och låtit en försöka, där man själv har fått finna sina gränser är väldigt främjande, säger hon.
– Man mår ju inte dåligt av att ha en funktionsnedsättning eller ett rörelsehinder om man behandlas som en kapabel människa och det inte finns så mycket barriärer runt omkring en. Det jobbiga, det säger de allihop, är när någon står bredvid och säger att det här klarar du inte. Det är det som gör att de ibland ger tappt. ▪