Det här är en krönika. Åsikter i texten är skribentens egna.
Den bleka januarisolen skiner in i sovrummet och utifrån hörs det välbekanta ljuden från en vardag som jag inte längre delar. Det var länge sedan jag gick upp i arla morgonstund för att ta mig i väg till arbetet. Mina dagar tillbringas inte längre bakom ett skrivbord utan tillsammans med mitt barn.
ANNONS 
Jag är föräldraledig och min vardag kretsar kring min son och hans behov. Det handlar om amning, blöjbyten, stimulans, sovstunder och ännu fler blöjbyten. Dag efter dag. Vecka efter vecka.
– Man kan bli ganska isolerad som föräldraledig.
Varningen kom från många håll och under graviditeten kände jag mig stundtals riktigt orolig inför det stundande livet på hemmaplan. Givetvis såg jag fram emot att få tillbringa tid med min bäbis, men rädslan för en alltför ensam tillvaro utan någon egentlig struktur skavde i bakhuvudet.
– Du kommer träffa andra föräldrar!
Denna mer optimistiska kontring på tidigare replik gjorde mig något lugnare. Det lät bra, kanske för bra för att vara sant. Hoppet blandades med tvivel. Jag är en förälder med funktionsnedsättning och djupt inom mig pyrde oron för andras (för)domar. Kommer jag ses som den »tokiga CP-mamman«? Låt gå för att jag blir »CP-mamman« i sammanhanget (det finns knappast någon annan mamma som lever upp till denna benämning) men jag vill inte sticka ut alltför mycket. Jag vill vara en i mängden …
»Jag känner mig klumpig. Det går så lätt och smidigt för alla andra!«
Jag stiger in på Öppna förskolan och möts av den klassiska skoförbudsskylten. Min son har nyligen vaknat och hans huvud vilar tungt mot min axel. Jag försöker böja mig ner för att ta av mig de regnvåta kängorna men med ett spädbarn i famnen så är detta en omöjlig operation. I ena hörnet står en soffa och eftersom han inte kan sitta utan stöd så lägger jag honom där för att lättare kunna frigöra oss från vinterns alla plagg. Jag kämpar med jackans dragkedja, drar i skosnörena och försöker lossa halsduken. Bökigt och stökigt! Jag tittar mig nervöst omkring för att se om det är någon av de andra som noterat min kamp mot textilierna.
De andra mammorna tycks kunna bära sina barn och få av dem overallerna utan några problem. Jag känner mig klumpig. Det går så lätt och smidigt för alla andra! Jag ser mig omkring på nytt och inser att min känsla inte riktigt överensstämmer med verkligheten. En mamma står böjd över sin lille krabat som precis smakat på gruset från golvet, en annan svär över mjölkersättningen som läckt ut i skötväskan och en tredje letar efter en försvunnen tumvante.
– Vanten är där, säger jag och pekar mot golvet. Den ligger under klädställningen.
Hon tittar tacksamt på mig och jag ler tillbaka. Vi är som små cirkussällskap och i det allmänna kaoset förblir min fumlighet obemärkt. Ibland är det till och med så att det är jag som kan vara de andra behjälplig …
Jag känner mig inte ensam och isolerad. Tvärtom! Mitt barn fungerar som en nyckel till nya sammanhang där föräldraskapet är den starka gemensamma nämnaren. I samma stund som jag blev mamma kom min vardag att bli mer lik andras än någonsin förut. Allt går plötsligt lite långsammare för alla och det som tidigare var självklarheter – såsom att komma på bussen eller ta trapporna på promenaden – innebär plötsligt hinder. Inte bara för »CP-mamman« utan för alla med små knattar i släptåg.
Maria Chöler är jurist och författare och återkommande krönikör i Funktionshinderpolitik.
