Funktionshinderrörelsen behöver en ny strategi

KRÖNIKA: Den 1 januari förverkligades en viktig del­seger för funktionshinderrörelsen i och med att bristande tillgänglighet infördes i diskrimineringslagen. Även om det finns brister med lagen är det ändå en viktig principiell milstolpe. Det är resultatet av en kamp där den mer än två år långa Torsdagsaktionen utanför Rosenbad hade stor betydelse. För första gången på länge lyckades svenska funktionshinderrörelsen samlas till ett gemensamt opinionsarbete – och det gjorde skillnad.
Torsdagsaktionen var en samlande manifestation som inspirerades av liknande aktioner för mänskliga rättigheter. En av de viktigaste genomfördes för femtio år sedan. Under ledning av Martin Luther King genomförde den amerikanska medborgarrättsrörelsen den historiska marschen från Selma till Montgomery. Med marschen fick medborgarrättsrörelsen med sig den amerikanska opinionen i kravet på rösträttsreform. Det ledde till att The Voting Rights Act antogs 1965.
Marschen och inte minst det motstånd och våld som medborgarrörelsen mötte återges i den nya storfilmen Selma med svensk premiär den 6 mars. Filmen har fått stor positiv uppmärksamhet i USA – men också kritik. Det är främst återgivandet av relationen mellan den amerikanska presidenten Lyndon Johnson och Martin Luther King som kritiserats. I filmen beskrivs att King pressade en motvillig Johnsson till eftergifter vilket kritiker menar inte är historiskt korrekt. Presidenten ska i verkligheten ha varit en stark anhängare av medborgarrättsrörelsens krav. King och Johnson kunde ibland vara oeniga om strategin men aldrig om målet. I tidningen New York Times menar kolumnisten Albert Hunt att framgångsrika medborgar­aktioner och framgångsrikt politiskt regerande förutsätter en allians mellan de innanför och de utanför.
Det behövs både en medborgarrätts­rörelse utanför som sätter frågorna på den politiska dagordningen och politiker och tjänstemän som driver frågorna »innanför«. Martin Luther King och president Johnson behövde varandra – var och en för sig skulle de ha misslyckats.
Samma förutsättningar gällde när den amerikanska diskrimineringslagen The Americans with Disabilities Act infördes. Då fanns det en allians mellan amerikanska funktionshinder­rörelsen och progressiva amerikanska politiker och tjänstemän. Och så var det även när den svenska lagstiftningen kom till.
Min egen erfarenhet efter tio år i regeringskansliet är att detta är en dimension av det politiska spelet som många underskattar. Det tror jag även att den svenska funktionshinderrörelsen behöver ta till sig – hur får man fler »innanför« att börja driva funktionshinderpolitiska frågor.
Här behövs ett strategibyte. Istället för att enbart uppvakta stressade statsråd kan man identifiera och föra dialog med talanger inom de politiska ungdomsförbunden och med nya riksdagsledamöter. Istället för långa kravlistor och handlingsprogram kan man bjuda in till mer öppna dialoger och seminarier. Och inte minst, uppmuntra aktiva inom funktionshinderrörelsen att bli politiskt aktiva.
Oavsett vilket så behövs de som tror på förändring både utanför och innanför det politiska systemet. För att uppnå detta krävs ett lång­siktigt arbete.