Det här är en opinionstext. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Backlash är en bok som Susan Faludi skrev 1991 som handlar om att kampen för kvinnors rättigheter hade drabbats av motgångar och bakslag. Landvinningarna under 1970-talet hade mötts med, enligt Faludi, av kampanjer från media som försökte visa på att den ökade jämställdheten hade gjort kvinnor olyckliga. Det vill säga att kampen för ökat jämställdhet var kontraproduktiv för kvinnor.
De flesta politiska rörelser som har haft framgångar möts sedan av motgångar. Det gäller även funktionshinderrörelsen. 1990-talets stora seger som fick stor internationell påverkan, var införandet av den amerikanska diskrimineringslagen The Americans with Disabilities Act (ADA). En tydlig medborgarrättslagstiftning som gav den enskilde möjlighet att stämma en arbetsgivare för diskriminering och en restaurangägare om lokalen inte var tillgänglig.
Men den amerikanska funktionshinderrörelsen kom snart att mötas av motgångar. Media kom att fyllas av reportage om personer med nedsatt rörelseförmåga som seriestämde restauranger som saknade ramp och arbetstagare med ryggproblem som anmälde sina arbetsgivare när de förlorade sina jobb. Bilden kom snart att spridas att ADA tog knäcken på småföretagare och att personer med mindre funktionsnedsättningar missbrukade lagen.
ANNONS 
»Det behövs en insikt om att resultaten av lagstiftning och funktionshinderpolitik inte kan ses isolerat från hur samhället fungerar i övrigt«
Lars Lindberg
Vissa forskare försökte bevisa att ADA inte alls förbättrade möjligheterna för personer med funktionsnedsättning att få jobb utan att diskrimineringen tvärtom ökade till följd av att kostnaderna ökade för arbetsgivare på grund av kravet på att att vidta anpassningsåtgärder. Arbetsgivarna skulle därför välja bort arbetssökanden med funktionsnedsättningar, men inte ange funktionsnedsättningen som orsak.
Den amerikanska funktionshinderrörelsen fick under många år arbeta i motvind och bemöta bilden som spreds om ADA. Mycket av den kritik som riktades mot ADA orsakades av det samhälle lagen verkar i. En rättighetslag verkar inte i ett tomrum. I USA finns i princip ingen arbetsrättslagstiftning, förutom diskrimineringslagarna. Arbetsgivaren har stora möjligheter att säga upp anställda. Det är därför inte konstigt att anställda, om de har den minsta funktionsnedsättning, försöker åberopa den lagstiftning som ändå finns. I USA finns inte heller någon välfärdsstat av europeisk modell, vilket gör att arbetsgivarna får stå för kostnader för sjukförsäkring och hjälpmedel i mycket högre utsträckning.
Det betyder inte all kritik har varit obefogad. Men en viktig slutsats är att det behövs en insikt om att resultaten av lagstiftning och funktionshinderpolitik inte kan ses isolerat från hur samhället fungerar i övrigt.
Sverige har också drabbats av backlash, främst kring LSS och personlig assistans. Men även andra områden som hjälpmedel stramas åt genom avgiftshöjningar och andra begränsningar. Gemensamt är att det främst är de välfärdspolitiska insatserna i funktionshinderpolitiken som står i skottgluggen. Men de insatserna verkar också inom ett välfärdspolitiskt system som präglas av åtskilliga ansvariga huvudmän, kommunalt självstyre, långtgående marknadisering mellan konkurrerande välfärdsföretag och en tilltagande juridifiering av välfärdsrätten.
Detta är drivkrafter som ibland förstärker varandra och ibland drar i olika riktningar. Tillsammans påverkar de dock åt vilket håll välfärdspolitiken utvecklas. Resultatet blir huvudmän som vältrar över ansvar, och därmed kostnader till en annan huvudmans budget, företag som prioriterar att maximera vinst före kvalitet och att rätt till insatser juridiskt enbart blir vad som är absolut nödvändigt, för att nämna några konsekvenser.
Ett sådant helhetsperspektiv saknas ofta i debatten, istället blir det den enskildes rättigheter som inskränks. Detta är ett stort problem för den svenska funktionshinderpolitiken.
Det här är en opinionstext. Åsikterna i texten är skribentens egna.
