»Darth Vader är inte chef på Försäkringskassan«

Herman Grafström: Rymdimperiets mål är egentligen lite oklart. Och detsamma kan väl sägas om den rådande funktionshinderpolitiken.

Det är en helt vanlig fredagskväll i förortslägenheten. Barnen jagar runt med uppblåsbara lasersvärd och leker Star Wars. Den urgamla kampen mellan gott och ont rasar tills lillebror får ett svärd i huvudet och blir sur. En stund senare läser vi om rymdäventyret i godnattsagan, mytologin från filmerna är tilltalande för femåringar. Det onda rymdimperiet med Darth Vader i spetsen är tillsynes oövervinnerligt, men får ändå en tuff match mot det gäng modiga rebeller som kämpar för galaxens frihet.

När jag slår igen boken ligger sonen i sängen med huvudet fullt av utomjordingar och rymdskepp. Hotet från rymden är avvärjt och strax sover han, lyckligt ovetande om det verkliga hot som hänger över oss: Nedskärningarna i de samhällsfunktioner som möjliggör mitt liv som ensamstående rullstolspappa.

Jag är såklart glad över att barnen slipper känna kallsvetten komma krypande när ett kuvert från Försäkringskassan eller kommunen dimper ner i brevlådan. Men de har redan känt av bristen på assistanstimmar. Än så länge kommer en assistent på morgonen och hjälper oss till skolan och en på eftermiddagen och hjälper oss hem. Vad som händer efter nästa omprövning är omöjligt att veta. Kanske blir jag tvungen att förklara för barnen hur svensk funktionshinderpolitik fungerar. Men vad skulle jag säga egentligen?

Som vuxna har vi lärt oss att verkligheten sällan är lika enkel som kampen i Star Wars. Darth Vader är inte chef på Försäkringskassan. Socialministern är ingen kejsare med onda krafter. Så vad är det som motiverar att den personliga assistansen dras in? Eller att det görs inskränkningar i bilstöd och färdtjänst? 

I vanlig ordning hänvisas till skenande utgifter. Assistansen kostar för mycket. Förklarade jag det för min femåring skulle han kanske invända att Sverige faktiskt har det fjärde högsta skattetrycket i världen, så vad ska våra gemensamma skattepengar gå till? 

Dessutom skulle han kunna ifrågasätta effekterna. Om funkisar som idag lever fungerande liv, arbetar och betalar skatt, blir av med sin assistans och blir fångar i sina hem eller på institutioner, vad blir resultatet i kassan? Om bilstödet dras in och fler tvingas att åka färdtjänst. Kan det kan verkligen innebära en besparing?

Kanske är motiven bakom politiken i själva verket ideologiska? Samtliga partier proklamerar att personer med funktionsnedsättningar ska kunna leva ett liv som andra. Men bevisligen lever de inte upp till dessa löften. Beslutsfattare lutar sig mot att direktiv om besparingar kommer från högre ort. De gör bara sitt jobb. Men då skulle min femåring invända igen, för just så resonerar väl soldaterna i Star Wars också? De följer ju bara Darth Vaders order.

Rymdimperiets mål är egentligen lite oklart. Och detsamma kan väl sägas om den rådande funktionshinderpolitiken. Hur jag än vrider och vänder på den kan jag inte hitta någon förklaring till varför funkisar ska isoleras, utestängas och marginaliseras. Kanske ligger det ondska bakom ändå? Inte samma utagerande ondska som hos filmskurkarna, men ondska kan ta sig olika uttryck. Maktfullkomlighet och ambitioner om galaktiskt herravälde är ett, trångsynthet och brist på empati är ett annat. 

Jag avundas inte dem som ska fördela skatteintäkterna mellan många behövande. Det kräver kompetens och kanske lite inlevelseförmåga att se bortom de enklaste, kortsiktiga lösningarna i besparingsivern. Men när man börjar se människor endast som kostnader och inte som individer är vi inne på en farlig väg. Då är det hög tid för ett rebelluppror.

Det här är en opinionstext publicerad på Funktionshinderpolitik.se.
Åsikter och analyser är skribentens egna.