Dags att överge biståndet?

Debatt: För att stärka den internationella solidariteten behövs nya sätt för funktionshinderorganisationer att samarbeta med systerorganisationer i andra länder, skriver Bo Svensson.
”Ingen människa är en ö!” diktade 1500-tals­poeten John Donne. Orden är kanske mest kända från Ernest Hemingways bok ”Klockan klämtar för dig”. Både John Donne och Ernest Hemingway ville uttrycka nödvändigheten av medmänsklighet över nationsgränser och att allt vad vi och andra människor gör påverkar oss. För Ernest Hemingway var det att ta ställning mot fascismen i 30-talets Europa.
För mig betyder ”att ingen människa är en ö” att jag solidariskt måste ta ställning för de människor och organisationer som kämpar för samma ideal som jag har och då oavsett var i världen det sker.
Den internationella solidariteten inom DHR är minst sagt svag för att inte säga att den hos några medlemmar är ifrågasatt. ”Varför ska vi stödja de svarta i Afrika – vi har väl nog med problem här i Sverige” eller ”Det är så lite vi kan göra” är något som jag ofta hör inom DHR. Mot dessa sätt att resonera så hävdar jag att DHR och personer med funktionsnedsättningar blir starkare i vårt arbete i Sverige genom att andra människor och organisationer vinner framgångar i sina länder. Men för att dessa organisationer ska kunna blir starka företrädare för personer med funktionsnedsättningar så krävs det att de själva får bestämma over sin utveckling.
DHR har sedan början av 1980- talet nästan till 100 procent bedrivit sitt solidaritetsarbete via SHIA/Myright som har varit en del av den svenska biståndspolitiken. Svagheten eller, för att tala klarspråk, det felaktiga med biståndet är att politiken försvagar mottagarnas möjligheter och vilja att skapa en egen utvecklingspolitik. Sidas regler gör det omöjligt för DHR att via Myright betala pengar till en syskonorganisation i till exempel Tanzania som vill bygga ett kontor, köpa en bil eller starta ett inkomstprojekt. Tre saker som ofta är nödvändiga om organisationen ska utvecklas och nå nya medlemmar.
Varför? Om organisationen och DHR kommer fram till att detta sätt att använda pengarna just nu är det bästa sättet att utveckla organisationen?
Efter nio år som biståndsarbetare i Tanzania har jag ofta sett att organisationer som fått pengar från Myright bygger nästan hela sin verksamhet på dessa pengar. Vart femte år är det kongress och hur ska man få tag i pengar om inte Myright betalar? Och hur ska de hitta pengar till arbete som inte ryms i budgeten från Myright.
Jag har ibland tänkt att eventuellt samarbete mellan DHR och en annan organisation borde vara uppbyggt på detta sätt: a) Max fem års projekttid; b) Första året betalar DHR 90 procent av projektet och den andra organisationen 10 procent. Därefter 80/20, 60/40, 20/80 och sista året 5/95 procent. Detta sätt att arbeta skulle bidra till att organisationen tvingas tänka över hur de ska skapa sig en egen oberoende ekonomi genom medlemsavgifter, inkomstprojekt samt stöd från den egna regeringen.
Är DHR:s förbundsstyrelse och Myright villiga att arbeta för att detta arbetssätt ska genomföras.
Nu försvagas USA och de gamla imperialistiska länderna i Europa medan nya stormakter (Brasilien, Ryssland, Indien, China och Sydafrika – de så kallade BRICS-länderna) långsamt stärks. Detta skapar möjligheter för fattiga länder i Afrika, Asien och Latinamerika att hitta andra samarbetspartner som inte ”lägger sig i” ländernas politik och utveckling.
Vi måste på sikt lämna biståndet som en väg för solidaritet och istället hitta andra vägar. Det kan vara direkta samarbeten med oberoende organisationer i de fattiga länderna. Det kan vara att DHR blir mer aktiva i organisationer som DPI (Disabled Peoples International). Vi kan också systematiskt utbyta skriftlig och/eller muntlig information med andra organisationer om hur de och vi arbetar och med vilka frågor.
Vi stöttar varandra i huvudsak på två sätt: det första och viktigaste är att i praktisk handling förverkliga FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar. Om delar av konventionen förverkligas i ett land är det ett exempel som Sveriges riksdag och regering, ja hela det svenska samhället, måste ta hänsyn till vilket stärker vår kamp i Sverige.
För det andra genom att vi informerar om vårt eget arbete och om våra kamraters arbete i andra länder. Visste ni att handikapprörelsen i Brasilien har kopplat ihop kampen för att genomföra FN-konventionen med att stärka demokratin i Brasilien? Eller vet ni hur det gick till när Sydafrika fick en av världens starkaste lagstiftning vad gäller rättigheter för personer med funktionsnedsättningar?
Det behövs en debatt inom DHR om hur vårt internationella solidaritetsarbete ska bedrivas. För internationell solidaritet behövs! För DHR och för alla liknande organisationer i andra länder!
/Bo Svensson
Debattören: Bo Svensson är DHR-medlem och har under många år arbetat med bistånd i Tanzania