Porträtt av Lars Lindberg
Lars Lindberg är funktionshinderpolitisk skribent och författare.

Lars Lindberg: Trots att många med funktionsnedsättning lever med avancerad teknik som en del av kroppen finns en rädsla för tekniken inom funktionshinderrörelsen. Det är olyckligt.

Beslutet att operera mig var inte enkelt. Jag hade fått frågan ett par år tidigare, men tvekat. När jag var sex år försvann min hörsel mer eller mindre helt på höger öra. På vänster fick jag en grav hörselskada. På det örat kom jag att använda hörapparat. På höger öra hörde jag inget. 40 år senare fick jag möjlighet att få hörsel tillbaka genom ett cochlea-implantat (CI).

Denna konstgjorda hörsel har många gånger fått stå som exempel för en annalkande framtid där människa och teknik smälter samman. Där vi ersätter kroppsdelar med ny teknik som ger oss inte bara sinnen tillbaka utan även kan förstärka oss med förmågor som går längre än vad som är fysiskt och biologiskt möjligt. De senaste åren har jag deltagit i olika konferenser om framtidens teknik och upprepade gånger hört teknikevangelister med känslosam röst citera Jesus i Matteus-evangeliet: att vi nu lever i en tid där vi med teknikens hjälp kan få »Blinda att se, lama att gå och döva att höra«.

De mest långtgående teknikoptimisterna är den transhumanistiska rörelsen som ser en framtid där vi inte bara återskapar förlorade förmågor utan går längre, till exempel att se infrarött ljus. En del av transhumanistiska rörelsen är biohackers som monterar in hemgjorda implantat i kroppen, så som RFID-chip som kan ersätta nycklar och passerkort. Ett annat exempel är engelsmannen Neil Harbisson som monterat in ett implantat som gör att han kan »höra« färger. Men än så länge är de verkliga cyborgerna personer med funktionsnedsättning som fått olika former av implantat. De vanligaste utöver CI är pacemakers för hjärtsjukdomar, Deep Brain Simulation (DBS) som ger elektroniska stimulanser som minskar skakningar orsakade av Parkinsons sjukdom och synimplantat. Hjärnstyrda ben och armproteser är andra exempel.

Utan tvivel finns många fördelar och vinster med den tekniska utvecklingen men den behöver också problematiseras. CI har varit föremål för omfattande debatt och kritik bland annat från många döva som ser det som ett hot mot dövkulturen och teckenspråket. Mycket handlar om identitetsfrågor, och rätten att vara den man är. I filmen Fixed – the science/fiction of human enhancement (2013), lyfts bland annat risken för att människan tvingas till en ständig kapplöpning att förbättra sig själv och om det är etiskt riktigt att satsa stora resurser på att utveckla teknik som få kan ta del av samtidigt som många med funktionsnedsättning skulle vara hjälpta av många enkla hjälpmedel men som de inte har råd med.

Andra utmaningar är att alltmer teknik blir uppkopplad till exempel till internet. Men det ökar också risken för hackning. Med många hjälpmedel och teknik ökar dessutom mängden data som samlas in. Undersökningar visar att många med funktionsnedsättning är beredda på att tumma på integriteten om det ger en tydlig vinst i vardagen som ökad självständighet. Men var går gränsen och vem ska fastställa den?

I många avseenden är personer med funktionsnedsättning de idag med mest erfarenhet av när teknik och människa smälter samman. För många är rullstol och hörapparater en del av kroppen. Samtidigt finns det en rädsla att diskutera den tekniska utvecklingen i funktionshinderrörelsen och den ses av många som ett hot. Det är olyckligt. Vi behöver föra den diskussionen på bred front. Annars riskerar vi att missa möjligheten att parera risker och nackdelar.

FAKTA Cochleaimplantat (CI)
Teknik där elektroder förs in i snäckan (cochlean) och stimulerar hörselnerven med elektriska impulser. Den yttre delen, ljudprocessorn, som till det yttre liknar en hörapparat, bearbetar och sänder över ljudet via radiovågor till en inopererad mottagare som är kopplad med elektroderna.

 

Det här är en opinionstext publicerad på Funktionshinderpolitik.se.
Åsikter och analyser står för skribenten.

Text:

Kommentarer är avstängda.