Porträtt av Rasmus Isaksson
Rasmus Isaksson är förbundsordförande i DHR – förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder

Hur är det att ha nedsatt rörelseförmåga och vara på flykt? Jag vet inte men jag gissar att det är en stor utmaning. Jag tycker att det finns anledning för hela funktionshinderrörelsen att ställa frågan: »Vad gör regeringarna, EU och hjälporganisationerna för att garantera säkerheten och tillgodose behoven hos personer med funktionsnedsättning som är på flykt eller befinner sig i krisområden?«

Funktionshinderrörelsen har all anledning att lägga sig i flyktingfrågan. På DHRs hemsida står det: »Vi nöjer oss inte med att erkänna principen om människors lika värde – vi arbetar för att förverkliga den!« Nu är det upp till bevis.

Boendeplatserna riskerar att ta slut och det råder brist på madrasser. Är de svenska systemen för flyktingmottagande anpassade efter personer med nedsatt rörelseförmåga? Hur fungerar det för någon som inte kan ligga på en tunn madrass eller, ännu värre, direkt på golvet. Hur tillgodoser kommunerna behovet av sovplatser som är tillgängliga för personer med nedsatt rörelseförmåga, i anslutning till användbara toaletter och tvättmöjligheter?

Enligt FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning är staten skyldig att vidta »alla åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa skydd och säkerhet för personer med funktionsnedsättning som är i risksituationer, däribland väpnad konflikt, humanitära nödlägen och naturkatastrofer« (Artikel 11).

Gör vi detta? Jag tycker att det är viktigt att funktionshinderrörelsen samarbetar för att lyfta denna fråga. Som organisationer som kämpar för mänskliga rättigheter har vi ett ansvar. DHRs löfte om att arbeta för att förverkliga principen om alla människors lika värde manar till praktisk handling. Det gäller att vi är konsekventa i vårt rättighetsarbete om vi ska uppfattas som trovärdiga. Den här frågan är aktuell nu och vi måste vara med och påverka.

Jag tror att min funktionsnedsättning har haft en stor inverkan på varför denna fråga är så viktig för mig. Alla människor är en blandning av olika identiteter, olika egenskaper, brister och kvaliteter. Det går förstås inte, genom att bara se på ytan, lära känna en annan människa. Det där vet nog de flesta som lever med en olikhet.

Jag tänker på alla de gånger där personer med utländsk bakgrund, som en gång i tiden utvandrade till Sverige, har stöttat mig. De har varit sjuksköterskor, arbetsterapeuter, förebilder och läkare. En ung man vid namn Zlatko, och som var min assistent t.o.m. fjärde klass, tog med mig ut i skogen på sin egen fritid, för att jag inte bara skulle sitta hemma och titta på tv.

Jag har aldrig känt att människor med invandrarbakgrund varit snyltare eller att det är deras fel att jag har svårt att få ett arbete. Jag har aldrig känt mig hotad på stan av människor med utländsk bakgrund utan ofta blivit erbjuden hjälp och trevligt bemötande.

Vi inom funktionshinderrörelsen har en skyldighet, eller kanske ännu bättre – en möjlighet, att påverka människosynen i samhället. Det här borde, precis som för övriga samhället just nu, ligga väldigt högt upp på vår »Att göra«-lista. Jag hoppas på en bred samsyn om att funktionshinderrörelsens har en viktig roll att spela i flyktingkrisen och att vi kan påverka och agera för en bättre värld. ▪

Text:

Kommentarer är avstängda.