Porträtt av Rasmus Isaksson
Rasmus Isaksson är förbundsordförande i DHR – förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder

För ett par år sedan deltog jag på en konferens om universell design. På lunchen delade jag bord med en delegation från Indien. Vi kämpade alla med att få upp matpaketen som var gjorda av plast. Lunchen låg där inuti det genomskinliga plastpaketet och tittade hånfullt ut på oss. Någon påpekade det uppenbart ironiska med att vi på en konferens om universell design, med alla världens länder samlade runt borden, kämpade med nästintill ogenomträngliga fabrikstillverkade matlådor.

Även om vi i stunden kunde skratta lite åt det så känns denna händelse i dagsläget mycket träffande. Designar vi samhället utifrån en tanke om alla människors inkludering, med den mänskliga mångfalden som utgångspunkt? Eller gör vi det motsatta, planerar och bygger ett samhälle utifrån en mall om hur var och en fungerar och måste passa in på? Jag tänker till exempel på risken för att tillgänglighetskraven läggs i ena vågskålen och kortsiktiga ekonomiska intressen läggs i den andra. Den personliga assistansen ska på nytt utredas med krav på stoppad kostnadsutveckling. För vem byggs samhället om vi säljer ut vissa människors rättigheter?

Det borde finnas ett allmänintresse i funktions­hinderpolitiska frågor, då dessa i grunden handlar om vilket samhälle vi vill leva i, vilka värderingar vi har och utifrån det faktum att vi alla är olika. Men vi måste också påminna om att det finns ett funktionshinderperspektiv i alla aktuella samhällsfrågor.

DHR är engagerade i frågan om självkörande fordon. Tekniken har gått fort framåt inom det området och många lösningar finns redan på plats i nyare bilmodeller. Vi ser det här som en framtidsfråga. I framtiden kanske fler personer med nedsatt rörelseförmåga, som idag inte kan ta körkort utan hänvisas till kollektivtrafik eller färdtjänst, kan transportera sig med egen bil.

Jag får ofta höra att det är många konkurrerande intressen som ska hanteras och att det inte går att göra alla nöjda. Jag vill vända på det. Jag ser ingen anledning till varför samhället inte skulle kunna utformas så att alla kan vara delaktiga och jämlika samhällsmedborgare. I grund och botten tror jag bara att det handlar om vilja. Konflikterna mellan rättighetsfrågor som tillgänglighet eller personlig assistans och samhällsekonomin är inga naturlagar utan människors påståenden.

Långsiktighet är ett ord jag saknar i funktionshinderpolitiken. Vi planerar och bygger samhället utifrån hur vår värld ser ut just nu och i vår omedelbara närhet (där inte alltid all mänsklig mångfald finns representerad).

Ångraknappen som finns i de flesta datorprogram, automatiska dörröppnare, engreppsblandare i vattenkranar och automatiska dörröppnare är alla produkter av universell design. Det är svårt att trycka på ångraknappen i planeringen och byggandet av ett samhälle. Det är bättre att göra rätt från början. Enkla lösningar som är nödvändiga för vissa, smidigare för några, enklare för många och användbara för alla. Det gäller allt från den minsta manick till samhället som helhet.

Text:

Kommentarer är avstängda.