Portätt av Maria Chöler.
Maria Chöler är jurist och verksam inom projektet »Med lagen som verktyg«. (Foto: Albert Martinsson)

Maria Chöler: Tanken på att jag tillhör en samhällsgrupp som skulle utrotas känns overklig.

Solen strålar från en klarblå himmel och en varm vårvind drar över de ljusgröna ängarna. Hur kan en plats likt denna vara så vacker? Allt blir så motsägelsefullt, så orealistiskt. På denna plats, där de första sommarblommorna precis slagit ut, har tusentals människor berövats sina liv på de mest grymma sätt.
Bilderna från Auschwitz-Birkenau, Nazitysklands koncentrations- och förintelseläger, har visats otaliga gånger. Frågan är dock om vi förstår vad vi ser? Personligen har jag aldrig kunnat ta in vad som hänt under denna mörka del av vår historia, och inte blev det mer förståeligt efter den guidade rundvandringen på detta fasansfulla ställe. Frågorna är många, svaren är få. Hur kunde detta ske?

Det var inte enbart judar som nazisterna försökte utrota under andra världskriget utan även andra grupper, såsom romer, sovjetiska krigsfångar och personer med annan politisk uppfattning med flera skickades till koncentrations- och förintelseläger. Ytterligare en grupp var personer med funktionsnedsättning.

Guiden visar oss in i en barack och där, bakom en glasvägg, finns en del av de hjälpmedel som togs från de personer med funktionsnedsättning vars liv avslutades i Auschwitz-Birkenau. I en massiv hög ligger kryckor, käppar, proteser, rullatorer, ortoser med mera. Allehanda hjälpmedel som en gång i tiden varit en förutsättning för att enskilda människor skulle kunna leva sina liv.

Jag ser ett par ortoser som liknar de som jag själv hade som barn. Skillnaden är dock att medan mina ortoser har bidragit till att göra mitt liv bättre – tack vare dessa kan jag stå och gå – har behovet av dessa hjälpmedel resulterat i döden för den person som en gång i tiden haft dem på fötterna.

Jag ryser vid tanken på det öde som personer med funktionsnedsättning mötte här. Grymhet. Hat. Fruktan. Död. Inga ord kan beskriva vad som hände i Auschwitz-Birkenau. Tanken på att jag tillhör en samhällsgrupp som skulle utrotas känns overklig. Jag! Skulle jag inte vara värd att leva? Tanken känns – tack och lov – otroligt främmande idag och min förhoppning och absoluta tro är att det förblir så.

Det har bara gått drygt 70 år sedan personer med funktionsnedsättning ansågs tillhöra en samhällsgrupp som Nazityskland ville utrota. Sett ur ett historiskt perspektiv är detta en kort period, men mycket har skett sedan dess. Visserligen finns fortfarande många saker som måste förbättras för att personer med funktionsnedsättning ska kunna leva under liknande villkor som andra, men med jämna mellanrum tas små steg mot en mer jämlik tillvaro. Min känsla är att det går åt rätt håll.

Besöket i Auschwitz-Birkenau var gripande och djupare reflektioner av vad som hände här och de känslor som detta väcker är svåra att sammanfatta på papper. Jag nöjer mig därför med konstaterandet att detta aldrig får hända igen och att vi, såväl i det stora som det lilla, måste fortsätta arbeta för ett mer inkluderande samhälle.
Jag kastar en sista blick på ortoserna innanför glasväggen och går ut i den varma senvåren.

Text: Maria Chöler

Maria Chöler är jurist och jobbar just nu inom projektet »Lagen som verktyg«

Text:

3 kommentarer på “»Skulle jag inte vara värd att leva?«

  1. Starkt skrivet, det är lätt att känna förtvivlan. Det hemska öde som drabbade så många.

  2. Ny historisk forskning har visat att urvalet av patienter till nazisternas eutanasiprogram i Tyskland fr.a. var baserat på ekonomiska ställningstaganden; s k cost-benefitanalyser var en viktig del av den medicinska verksamheten. Kostnaden för att ta hand om psykiskt sjuka, invalider och kriminella jämfördes mot kostnaden för unga människors boende. Man räknade ut att dödandet av 70.000 patienter gav en daglig besparing på 245.955 Reichmark och analyserade sedan vad detta motsvarade i mängd mat. Bedömningen av arbetsförmågan var avgörande. Människors värde berodde på vad de kunde bidra med (Tidskrift för svensk psykiatri nr 2, juni 2011)

Kommentarer är avstängda.