Porträtt Lars Lindberg
Lars Lindberg är skribent och författare.

Uppföljningarna måste leda till något av resultat, en förändring av politiken till exempel. Men så är långt ifrån fallet och allt för ofta blir rapporterna olästa hyllvärmare, skriver Lars Lindberg.

Bläddrar man igenom de senaste årens myndighetsrapportering till regeringen så lyser ett tema fram särskilt tydligt. Det utvärderas, följs upp och tas fram statistik som aldrig förr. Statistik och data samlas i olika offentliga databaser. Särskilda myndigheter skapas enbart för att följa upp olika politikområden, till exempel Trafikanalys och Vårdanalys. Enskilda får svara på enkäter om kvaliteten i olika insatser.

Funktionshinderpolitiken är inget undantag, snarare tvärtom. Vi har nog aldrig haft så mycket siffror om olika aspekter vad gäller livssituationen för personer med funktionsnedsättning som vi har nu.

Att vi har fått så pass tydligt fokus på uppföljning och utvärdering beror till stor del på politikens inriktning. Dels för att regeringen vill veta i vilken grad de politiska målen uppfylls och dels en förhoppning om att jämförelser mellan till exempel kommuner i sig ska skapa ett motiv för förbättringsarbete. En kritisk röst mot utvecklingen är Lena Lindgren som skrivit boken Utvärderingsmonstret. Hon kritiserar där en utveckling där utvärdering tillmäts en närmast religiös betydelse på vad som kan uppnås men där det alltför ofta saknas en diskussion om vad resultaten ska användas till.

Uppföljningarna måste leda till något av resultat, en förändring av politiken till exempel. Men så är långt ifrån fallet och allt för ofta blir rapporterna olästa hyllvärmare. Risken är att tilltron till uppföljningssystemet och i förlängningen politiken skadas.

Statistik ska dock inte underskattas och kan vara en kraft i sig. Ett exempel är att hälsoklyftorna inom Stockholm blev en hetare politisk fråga när det räknades ut att medellivslängden skilde sig upp emot sex år åt mellan olika stadsdelar. Hoppar du av tunnelbanan i rika Danderyd är medellivslängden 84 år och i fattiga stadsdelen Vårby gård 79 år. Att arbetslöshet och social utsatthet påverkar hälsan negativt blev plötsligt mycket tydligare och konkret.

Att siffror i sig inte är tillräckligt visar inte minst Myndigheten för delaktighets årliga uppföljning av funktionshinderpolitiken som presenterades i maj. Siffra upp och siffra ned redovisas. Men bristen på pedagogisk framställning (ett enda diagram i den samlande uppföljningsrapporten!) och djupare och sammanhållande analys av vad som skapar funktionshinder och varför vi inte har kommit längre än vad vi har gjort saknas. Och hur kommer det sig att den dåliga situationen på arbetsmarknaden kvarstår oavsett konjunkturläge?

Men allt är inte statens ansvar. All den data som tas fram av myndigheterna kan analyseras av funktionshinderrörelsen och användas i opinionsbildningsarbetet. Till exempel genom att granska offentliga verksamheter som inte lever upp till kraven och skapa politik av den ojämlikhet som finns. Men så görs allt för sällan idag. Ett sätt att fördjupa analysen av all statistik vore att involvera forskarvärlden. Men vi har alltför få forskare som deltar i analys och debatt om funktionshinderpolitiken. Vi skulle behöva ett bredare samtal som involverar fler aktörer än staten och funktionshinderrörelsen. Vi behöver fler arenor för sådana samtal

Läs fler texter av Lars Lindberg

Text:

Kommentarer är avstängda.