Personlig assistans gör livet rikare

Maral Galvani: Mellan ytterligheterna i assistansdebatten finns vi som behöver assistans för att kunna leva ett fullständigt och värdigt liv.

Porträtt Maral Galvani
Maral Galvani är skribent. hon skriver krönikor i Funktionshinderpolitik

Den svartvita diskussionen om assistans­ersättningen fortsätter att engagera intensivt. Å ena sidan har vi de som har lärt sig att utnyttja systemet på olika sätt. Å andra sidan har vi de som anser att systemet i princip måste läggas ner eftersom kostnaderna ökar allt mer. 
Där emellan finns vi som verkligen behöver assistans för att kunna leva ett fullständigt och värdigt liv. Vi som i debattens fotspår ofta känner att våra liv ifrågasätts och upplever att vi inte anses vara värda att få leva ett liv som andra.
Personlig assistans har i tjugo års tid gjort det möjligt för oss att leva ett självständigt liv. När lagen blev verklighet i mitten av 90-talet var det ett genombrott för funktionshinderrörelsen. Delaktigheten i samhället blev en självklarhet även för en grupp människor som hittills varit utesluten. Äntligen skulle personer med funktionsnedsättning bryta sig loss och slippa vara beroende av omgivningens välvilja.
Nu, två decennier efter det unika steget, är det reformens ekonomiska utveckling som analyseras i oändlighet. Precis som med frågan om den bristande tillgängligheten, ser man bara kostnader istället för att lyfta fram de möjligheter reformen bidrar till. Att människors liv blir rikare och mer aktiva genom personlig assistans verkar inte vara intressant. Istället betraktas lagen som en börda som kostar samhället och skattebetalarna miljarder.
Att assistansersättningen är en kostnad kan ingen förneka. Men vad är det i samhället som inte kostar? Ska vi ta bort alla organisationer som belastar statsbudgeten? Ja, då kommer det mesta att falla samman. Vi skulle inte få fri tillgång till sjukvård, skolor och polis. Allt som är nödvändigt för välfärden i ett stabilt samhälle skulle försvinna.
Likaså är det sant att det finns vissa som har lärt sig att utnyttja systemet. Men fusk och överutnyttjande sker överallt, inte endast inom personlig assistans. Korruption sker även på riksdagsnivå, där både en och annan ledamot har belagts med felaktig redovisning av kvitton. Men skulle hela riksdagen läggas ner av kostnadsskäl skulle det vara ett stort hot för demokratin.
Problemet är i synnerhet att personlig assistans anses vara synonymt med vård. Men personlig assistans är inte vård. Här handlar det inte om något omhändertagande. Det handlar snarare om att man ska kunna ta hand om sig själv i ett samhälle som har för många brister. Det handlar om att kunna fungera som en individ utan att behöva bli beroende av familj och vänner. Det är också en sanning.
Man måste även påminnas om sambanden mellan otillgängligheten och kostnaden för assistansersättningen. För faktum är att bristen på tillgänglighet för många innebär ett ökat behov av personlig assistans. Där samhället brister i tillgänglighet är assistansen en hjälpande hand.
Personlig assistans är därför ett viktig redskap för att man inte ska bli utestängd. Assistansen har på många sätt bidragit till att de resurser, som annars skulle gå till spillo, faktiskt används. Någon som annars skulle ha haft ett passivt liv kan idag med hjälp av personlig assistans studera, arbeta och bilda familj. Alltså helt inom ramen för de mänskliga rättigheterna.

1 svar på ”Personlig assistans gör livet rikare”

  1. Hej Maral!
    Som assistansanordnare tycker jag att du formulerar dig väldigt bra. Jag bävar för den dag då privata utförare inte får verka längre, hu ska då en personlig och högkvalitativ assistans bedrivas. Kommunerna är ofta opersonliga kolosser där brukarens särskilda behov sällan kan uppfyllas. Angående kostnaderna för assistansen så är det många kommuner som inte klarar av att sköta sin assistans med ersättningen från Försäkringskassan utan måste skjuta till ytterligare skattemedel. Samtidigt är det viktigt att assistansanordnarna granskas noga så att man får bort de som fuskar.
    M.v.h. Hans Asklund

Kommentarer är stängda.