Svartvitt foto av Herman Grafström.
Herman Grafström är frilansskribent och rullstols­pappa på deltid. (Foto: Albert Martinsson)

Herman Grafström: Trots att sci-fi är en genre där fantasin är det enda som sätter gränserna för manusförfattare och filmskapare blir funkisarna oftast sorgligt förutsägbara karaktärer.

Den här vintern blev det plötsligt lite för mycket. För mycket snö, slask och is. Och för mycket omvärldsbevakning. Nyhetscykeln tycks bli allt kortare. Har man en smartphone i fickan är neddragningar av assistansen, krig i Syrien och nazister i kommunfullmäktige aldrig långt borta. Varje pling kan vara ett av Trumps twitter om kärnvapen.

Drabbad av akut nyhetsklaustrofobi i kombination med fem månader av vinterväder drivs jag in i en bubbla av verklighetsflykt. Jag drar ner persiennerna, tar min Ipad och flyr in i streamingens värld. Ett ivrigt scrollande genom utbudet på Netflix, Amazon och HBO följer, en jakt på några timmars respit från nyhetsuppdateringar. Och den senaste tidens uppsving för science fiction tycks leverera just detta. Främmande världar, robotar och aliens. Rymdskepp som färdas i ljushastighet, långt bort från Kim Jong-Un och Svenska Akademien. 

Dock inser jag snart att sci-fi sällan är den okomplicerade förströelse jag hade önskat. I alla fall inte om man vill hitta någon karaktär med funktionsnedsättning att identifiera sig med.

Lite förenklat kan man dela in science fiction i två kategorier. Den ena skildrar ett utopiskt samhälle där mänskligheten har insett vansinnet i krig och förföljelse av oliktänkande. Men under fasaden pyr missnöjet, ofta mot en totalitär statsmakt eller ett enormt företag som kontrollerar såväl medborgare som politiker. 

Inom modern science fiction är dock en dystopisk framtidsvision vanligare. Här kan samhället ha kollapsat efter ett krig, en farsot eller utomjordisk invasion. Städer i ruiner, kontinenter under vatten och laglösa ödemarker är populära inslag. 

Vare sig det gäller en dystopisk eller utopisk framtidsvision märker jag snart att funkis­karaktärerna är påfallande få. Och trots att sci-fi är en genre där fantasin är det enda som sätter gränserna för manusförfattare och filmskapare blir funkisarna oftast sorgligt förutsägbara karaktärer. De blir i vanlig ordning endimensionella symboler för all världens olycka eller inspirerande hjältar som trotsar alla odds.

Science fiction är en verklighetsflykt. Men det ligger också i genrens natur att vara en spegling av samhället såväl som en spekulation om vart den inslagna vägen leder. Under efterkrigstiden fick jätteödlan Godzilla manifestera oron över upprustning och kärnvapenkrig. På 1960-talet kunde Star Treks manusförfattare problematisera och belysa rasmotsättningar med hjälp av olika utomjordingar. Idag är temat för science fiction ofta mänsklighetens påverkan på klimatet, men även oron över forskningen om genmanipulation och kloning av människor. 

Och det är här funkiskaraktärerna gömmer sig. Som symboler för etiska och filosofiska frågor om livskvalitet och lidande. Som i Extreme Measures (1996) där en skrupelfri läkare utför plågsamma och dödliga experiment på hemlösa i syfte att bota sina patienter från ryggmärgsskador. Eller i Gattaca (1997) där Jude Laws rullstolsburne karaktär offrar livet för att bäste vännen ska få bli astronaut. Slutscenen, med en tom rullstol utanför förbränningsugnen där han just kremerat sig själv, är fullkomligt absurd. 

Efter vinterns djupdykningar i streamingvärlden är det tydligt att utifrån-perspektivet på funkisar dominerar även science fiction-genren. I det utopiska samhället är funkisarna ofta »botade« genom att helt enkelt aldrig födas. De är utsållade genom fosterdiagnostik eller behandlade med genterapi. I en dystopisk värld ligger fokus på jakten efter botemedlet mot ryggmärgsskadan eller maskinen som kan ersätta ett skadat hjärta. 

Text: Herman Grafström

Text:

Kommentarer är avstängda.