Porträtt av Maria Johansson framför ett glasparti
Maria Johansson är ordförande i FQ– Forum Kvinnor och funktionshinder (foto: Albert Martinsson)

Funktionshinderrörelsen är dålig på jämställdhet. ”Vi pratar om personer, som om vi vore något slags neutrum”, säger Forum – Kvinnor och Funktionshinders ordförande Maria Johansson och efterlyser nya angreppssätt.

Kvinnor och män, flickor och pojkar – uppdelningen efter kön har funnits med de tunga funktionshinderpolitiska dokumenten under lång tid. Om syftet med formuleringen är att synliggöra och angripa skillnader grundade i könstillhörighet inom den del av befolkningen som avviker från funktionsnormen är resultatet tveksamt. Fortfarande finns betydande skillnader mellan könen inom en lång rad samhällsområden. Oavsett om det gäller arbete, utbildning eller tillgång till stöd i vardagen har män och kvinnor med funktionsnedsättning väsentligt olika förutsättningar och kunskapen av orsakerna är många gånger obefintlig.

I februari presenterade Myndigheten för delaktighet en sammanställning av den kunskap om jämställdhetsskillnader mellan män och kvinnor med funktionsnedsättning som finns tillgänglig idag. Analysen som spänner över en mängd olika samhällsområden visar sammantaget att det som i bland kallas världens mest jämställda land inte lever upp till rykte när det närgranskas. Kvinnor har överlag lägre sysselsättningsgrad, sämre ekonomi och skattar genomgående sin hälsa lägre än männen. Ojämställdheten synliggörs även i samhällets stöd till individen. Här är arbetslivet ett (1) målande exempel. Män jobbar oftare heltid och får i högre utsträckning lönebidrag. Dessutom jobbar majoriteten av de som får lönebidrag inom den privata sektorn, där fler män än kvinnor arbetar. Samtidigt visar rapporten att de män som anställs inom den offentliga sektorn har större möjligheter (mer än dubbelt så stor chans) att få lönebidrag än kvinnor. Detta kan tyda på att handläggarnas föreställningar om genus kan ha en avgörande betydelse för en individs möjligheter att få lönebidrag, menar MFD.
Behov av anpassning av arbetsmiljö, såsom anpassad arbetstid, arbetstempo och arbetsuppgifter, uppges oftare hos sysselsatta kvinnor än män med funktionsnedsättning. Det är dock vanligare att män i högre utsträckning får detta behov tillfredsställt.
– Dels är det så att den jämställdhet som vi ser i samhället i stort också återspeglar sig bland män och kvinnor som har en funktionsnedsättning. Samtidigt är det så, som MFD också konstaterar, att det förstärks av funktionsnedsättningen. De två parametrarna gör att det blir ännu större skillnader, säger Maria Johansson som är ordförande för organisationen FQ – Forum kvinnor och funktionshinder.

En del av ansvaret faller dock på funktionshinderrörelsen, menar hon. Även i de organisationer som ska representera både kvinnor och män med funktionsnedsättning hamnar kvinnorna ofta i skymundan.
– Hur vi många gånger pratar vi inte om personer med funktionsnedsättning som om vi vore någon slags neutrum eller mittemellan? Vi pratar om oss som personer istället för att prata om kvinnor och män och flickor och pojkar, säger Maria Johansson och tillägger.
– Vi är dåliga på att dela upp och synliggöra statistik. Vi är dåliga på att fråga våra medlemmar och sammanställa utifrån könsindelning.

Trots att de funktionshinderpolitiska målen under hela 2000-talet har lyft fram att gruppen med funktionsnedsättning består av kvinnor och män, flickor och pojkar så har denna komplexitet inte fått något genomslag i det politiska samtalet.
– Jag tror att det ligger lite i den mänskliga naturen att vi har svårt att hålla flera tankar i huvudet samtidigt, vilket egentligen är väldigt sorgligt för det gör att det går mycket långsammare än vad det borde behöva göra, säger Maria Johansson.
Hon exemplifierar med när DHR under hennes tid som förbundsordförande började delta i Pride-festivalen. Då reagerade många med skepsis.
– Vi möttes av inställningen att »Den dagen de ställer upp för oss så kan vi ställa upp för dem.« Ja, men det finns ju medlemmar i DHR, personer som har en funktionsnedsättning och är HBTQ-personer. Vi människor faller lätt in i den här uppdelningen, även om vi inte vill, säger Maria Johansson.

Här har funktionshinderorganisationerna mycket att lära av kvinnorörelsen, anser hon. Där finns en bredare förståelse för hur olika förutsättningar samverkar, anser Maria Johansson.
– Där har man kommit så långt att man förstår, på bred basis, att man inte kan göra det för enkelt för sig utan att man måste gå några lager till.
Hon exemplifierar med erfarenheter från förra årets almedalsvecka där det vid seminarier och andra arrangemang i kvinnorörelsens regi gång på gång betonades att det inte bara går att förstå diskriminering av kvinnor genom att utgå från människors könstillhörighet.
– Det var knappt att man hörde det i de sammanhang som hade ett mer uttalat funktionshinderpolitiskt perspektiv. Där var det väldigt få som synliggjorde att vi förutom funktionsnedsättning också har andra förutsättningar. Det saknas fortfarande ett intersektionellt synsätt i funktionshinderrörelsen. Visst fins det de som sticker ut och är jätteduktiga på det, men på bredden saknas det.

FQ är medlemmar i Sveriges kvinnolobby med vilka de har ett nära samebete i flera frågor. Bland annat har organisationen deltagit i arbetet med en skuggrapport till FNs kommitté mot diskriminering av kvinnor och deltog också i den delegation som reste till Geneve när Sverige granskades i februari. Skuggrapporten tar på flera punkter upp funktionshinderperspektivet och pekar på några av de problem som kvinnor med funktionsnedsättning möter, vilket också uppmärksammades i den kritik som FN-kommittén riktade mot Sverige efter granskningen.
Bland annat uttrycker kommittén oro för att kunskapen om hälsoläget bland kvinnor med funktionsnedsättning inte är tillräcklig. Man uppmanar Sverige att se till att gruppen får tillgång till stödinsatser som rehabilitering och psykosocial omsorg.
Vad behöver funktionshinderrörelsen lära sig av det här? Maria Johansson ser flera insatser som rörelsen kan göra för att, inte minst, öka medvetenheten om hur det ser ut.
– Dels handlar det om att prata om frågan. En annan insats kan vara att könsuppdela den statistik som finns, det är ju något som Sverige som stat har fått kritik från FN för att inte göra inom funktionshinderpolitiken.
– Jag skulle vilja att vi från rörelsen föregår med gott exempel och ser när olika diskrimineringsgrunder samverkar och ta styrka av det. Istället för att prata om personer, prata om kvinnor och män, flickor och pojkar, tillägger hon.

Vad kan man göra på lägre nivå inom funktions­hinderrörelsen?
– Valberedningarna har ett oerhört viktigt uppdrag liksom medlemmarna som väljer. Att man ser till att ha jämn könsfördelning i sina styrelser. Det är ett första viktigt steg, precis som att ha en åldersmässig spridning och spridning när det gäller etnisk härkomst. Att man får in olika erfarenheter i sina föreningar, säger Maria Johansson.
Andra exempel är att arrangera särskilda kvällar för kvinnor, eller för män, där det finns möjlighet att prata om frågor som kanske inte kommer upp vid vanliga föreningsmöten. Att jobba kamratstödjande, att stärka varandra och bygga självförtroende är också konkreta exempel på arbete som kan göras.
– Man kan även försöka ha ett ledarskap och en diskussion där man pratar om det som kan skilja åt mellan kön. Det är det klassiska med flera tankar samtidigt. Det är viktigt att prata om de stora perspektiven och det som är gemensamt oavsett funktionsnedsättning, där har vi strukturer, samhällets syn, fördomar och lagstiftning, men det får inte hindra att vi samtidigt vågar pratar om och synliggöra det som skiljer oss åt. Vi är inte en homogen grupp, vi är heterogen på så många olika sätt.

Samtidigt ligger ju inte hela ansvaret för den bristande jämställdheten mellan mäns och kvinnor med funktionsnedsättning hos funktionshinderrörelsen. Runt om i samhället finns en mängd aktörer som har inverkan på på problemet. Maria Johansson pekar särskilt på den ekonomiska oblats som finns mellan kvinnor och män där de förra generellt har lägre inkomster och oftare upplever ekonomiska problem. Hon menar att svårigheten att försörja sig kan få mer långtgående konsekvenser för kvinnor som har funktionsnedsättning.
– Det påverkar självständigheten och kan också leda till att du blir beroende i en relation. Då är det ju många delar som samspelar i möjligheten att kunna försörja sig. Tillgången till assistanstimmar är en fråga som kan vara avgörande liksom tillgången på hjälpmedel.
Ett ökat beroende av andra kan i sin tur leda till ökad ohälsa, vilket också är ett utbrett problem bland framför allt yngre kvinnor.
– Sedan har vi ett klassiskt jämställdhetsproblem där man stannar i en relation trots att man inte mår bra av den, där man kanske till och med bli utsatt för våld. Det är ju väldigt allvarligt

Maria Johansson anser att politiken behöver bli bättre på att synliggöra den bristande jämställdheten mellan kvinnor och män med funktionsnedsättning. Samma sak gäller andra delar av samhället.
– Våra myndigheter behöver i många fall bli mycket bättre på funktionshinderperspektivet över huvud taget. Det finns naturligtvis myndigheter som är jättebra på jämställdhet men som inte har samkört det med faktorn funktniosnedsättning samtidigt som det finns många som varken ser jämställdhet eller funktions­nedsättning över huvud taget.

Text:

Kommentarer är avstängda.