UR TIDNINGEN | Det visar Kim Wickman vid pedagogiska institutionen, Umeå universitet, i sin avhandling som kom i april. Avhandlingen handlar om idrott, kön och funktionshinder och heter ”Bending mainstream definitions of sport, gender and ability: Representations of wheelchair racers”.

Det som i dagligt tal kallas handi­kappidrotten uppstod efter andra världs­kriget, när krigsskadade unga män skulle rehabiliteras för en tillvaro i efterkrigstidens samhälle. Idrotten blev ett sätt att motivera sig inför den ofta tunga och tråkiga träningen.
– Då handlade idrottandet bara om rehabilitering, att få folk på banan igen, men sedan dess har det skett stora förändringar, säger Kim Wickman.

Hon har invändningar
mot att idrott för män och kvinnor med funktionsnedsättning överhuvudtaget kallas handikappidrott. Det är dags för en idrottsrörelse, inte två olika, anser hon.
– Dagens handikappidrott är något helt annat än rehabilitering. De som satsar elitmässigt befinner sig ljusår från vad det en gång handlade om. Sedan tycker jag att det ska finnas handikappidrott också, men då som rehabilitering eller habilitering.

Kim Wickman säger: Det är dags för en idrottsrörelse, inte två olikaBåde den vanliga tävlingsidrotten och handikappidrotten är manliga arenor, präglade av maskulina värden som snabbhet, mod och muskler.
Kim Wickmans avhandling består av flera delar, bland annat av två intervjustudier, en med australiensiska kvinnliga rullstolsåkare och en med svenska manliga och kvinnliga rullstolsåkare på elitnivå. Studien visar att rullstolsåkarna inte identifierar sig som handikappidrottare. Därmed gör de motstånd mot allmänna föreställningar om vad duglighet inom elitidrott är och innebär.
– De betraktar sig till exempel inte som friidrottare, vilket man skulle kunna säga att de är. De ser sig heller inte som handikappidrottare, utan som rullstolsåkare kort och gott.

Kim Wickman menar att rullstolsåkarna identifierar sig som just rullstolsåkare, en idrott som alla skulle kunna hålla på med.
– Detta är särskilt intressant eftersom det gör det möjligt även för den utan funktionsnedsättning att identifiera sig med rullstolsåkning. 

Hon har också undersökt hur idrottare med funktionsnedsättning presenterats och gestaltats i media i samband med Paralympics i Sydney år 2000.
– Genomgående presenteras deras idrottsprestationer som något annat än idrott, vilket säkert beror på att medierna så sällan skildrar det vi i allmänhet betraktar som handikappidrott. Idrottarna blir anonyma för läsaren eftersom de sällan eller aldrig syns i artiklar och reportage.

Medierna använder sig
också av schabloner, menar Kim Wickman. Till exempel framställs utövarna sällan eller aldrig som elitidrottspresterande kvinnor och män. Istället blir de funktionshindrade som använder idrotten för att övervinna sin funktionsnedsättning. Därmed skildras också deras prestationer som något annat än ”riktig” idrott.

Det är ungefär som att säga ”Du behöver inte tävla för du har inget mer att vinna”, menar Kim Wickman.
I och med detta missar medierna också en viktig möjlighet att beskriva män och kvinnor med funktionsnedsättningar som självständiga och fria, vilket många är. Istället förstärks bilden av funktionshindrade som en homogen grupp i behov av omgivningens stöd och hjälp.
– Tyvärr får man säga att det blir mycket funktionshinder och lite sport i medierna.

Skälet till att den mediala bilden av funktionshindrade elitidrottare nästan alltid bygger på schabloner och förenklingar är att journalister och andra har svårt att få ihop att det faktiskt går att vara funktionshindrad och samtidigt prestera elitidrott, menar hon.

Att vara kvinna, funktionshindrad och elitidrottare blir i detta sammanhang extra komplicerat. Kvinnliga elitidrottare i allmänhet har ett tryck på sig att vara ”säljbara”. Det innebär bland annat att stå för det som karaktäriserar idrott, till exempel styrka och smidighet, och samtidigt uppfylla kollektiva föreställningar om hur kvinnor ska vara.

Kim Wickman menar att
vi i dag vet att kvinnor med funktionsnedsättning har svårare än män med funktionsnedsättning och kvinnor utan detsamma, att hitta vägar in i idrotten.
Tidigare forskning visar också att många funktionshindrade kvinnor har svårt att överhuvudtaget se sig själva som en del av ett idrottsligt sammanhang, och att de har få förebilder.  
– Kvinnors möjligheter att identifiera sig med idrott försvåras genom dess nära koppling till vissa maskulina ideal som dominans, självsäkerhet och aggression. Den sortens ideal försvårar också för funktionshindrade män att identifiera sig med idrotten.

Forskningen visar också på att kvinnor med funktionsnedsättning dock tävlar och tränar i olika sammanhang, och på olika nivåer. De upplever dessutom, i likhet med män, idrotten som positiv i fråga om självuppfattning, kroppslig kompetens och prestation.
Bland de kvinnliga rullstolsåkare som Kim Wickman intervjuat verkar det ibland som om de, tack vare funktionsnedshindret, också får tillgång till tävlandet på ett annat sätt än vad som annars vore fallet. I detta tävlingssammanhang verkar de heller inte betraktas som i första hand avvikande på grund av sitt funktionshinder.

Det finns också exempel på kvinnliga funktionshindrade idrottare som lyckats bryta ner barriärerna, åtminstone mellan vanlig idrott och handikappidrott. En sådan är den kanadensiska rullstolsåkaren Chantal Petitclerc, som bar Kanadas flagga vid invigningen av de integrerade samväldesspelen i Melbourne 2006.
– Hon har nått en position där medierna beskriver henne som elitidrottare och offentlig person men med mycket litet fokus på hennes funktionsnedsättning.

Chantal Petitclerc är enligt
Kim Wick­man ett exempel på hur idrottare med funktionsnedsättning genom sin närvaro och sitt anspråk på att vara elitidrottare, påverkar den allmänna uppfattningen om vad ”riktig” idrott innebär.
– Det visar också att media har makt och möjlighet att bryta barriären mellan konventionell idrott och det vi kallar handikappidrott.

Text:

Kommentarer är avstängda.