Porträtt Catrine Lundell
Catrine Lundell är radioproducent och krönikör i Funktionshidnerpolitik

Catrine Lundell: Vad gör det med människan när den som ska ge en råd och förhoppningsvis någon motiv­ation, så öppet delger sina förut­fattade meningar?

»Du får inte mycket respekt i samhället va?« Jag tar time-out, i hjärnan, för att jag först inte fattar vad personen menar. Det där ansträngda leendet som jag möter, ska vara det som ska guida mig genom mina första stapplande steg till arbetslivet.

Det blir en hand på axeln. Det blir ett »Jag förstår att det måste vara tufft!«. Det är skumt. För att jag har knappt hunnit säga hej. Utan står och knappar in mina personuppgifter på en dator, och plötsligt ombeds jag reflektera över mängden respekt jag får. Utstrålar hela min gestalt en sådan enorm dos osäkerhet, att jag knockar min handläggare vid bara åsynen?

Jag blir ängslig, inte arg. Bara ängslig över att något som ska handla om möjligheter, (kanske framtid?) verkar ta avstamp i något jag avskyr. Vad respekt har att göra med mitt jobbsökande är jag oförstående inför. Vad menar hon egentligen? Hur mycket respekt jag får per dag eller år? Per timme? Ett kort tag undrar jag om det är en verbal nollning eller övergångsrit jag utsätts för. Det kanske är så de jobbar här.

»Jo det får jag faktiskt, men inte från dig« – svarar jag verkligen inte alls, men tänkte att jag borde ha gjort när jag trampade iväg därifrån. Förbryllad över vad jag sen förstod var ett försök till coachning, eller kanske hette det pep-talk? Det blev en ytterst märklig början på ett arbetsmöte, med sin handläggare, för en artonåring.

Tio år senare är jag på arbetsförmedlingen. Jag har varit sjuk ett tag och är på väg att komma på fötter. Återigen får jag samma upplevelse som på jobbtorget. Denna mycket underliga rådgivning som närmast kan beskrivas som en plump välvilja. Jag får rådet att inte skriva att jag är kortväxt i mitt cv. Ser rekommendationen verkligen ut så i dag, att om ens yttre ligger en i fatet (om det verkligen gör det eller ej är en helt annan krönika) så bör du (för din egen skull) ljuga? Är du inte helt frisk så snälla säg inget. Hur pratar du dig ur den situationen när du väl ska till att träffa din arbetsgivare? »Förlåt men det bara hände, jag vaknade upp och vips så såg jag ut så här«.

Vad gör det med människan när den som ska ge en råd och förhoppningsvis någon motivation, så öppet delger sina förutfattade meningar? I bästa fall blir du förbannad, tar strid. Undrar vart fan respekten tog vägen. Eller så blir du alltför matt och som i mitt fall ger upp. Söker andra vägar mot jobben. Desto mer subtila påståendena är desto svårare är det att värja sig – »Du får väl inte mycket respekt i samhället va?«. Nej kanske inte det, eller vänta vad säger du?

Det är inte så mycket jag förväntar mig nuförtiden, lite respekt kanske men vad vet jag? Ibland kan man lära sig de mest värdefulla lektionerna i vardagliga situationer, som just möten men handläggare. Om inte annat har ens aldrig sinande förråd med kafka-liknande händelser, fyllts på igen. Material som skulle passa i vilket Hipp hipp-avsnitt som helst. »Du FÅR inte mycket respekt i samhället va?«. I dag skulle jag svara: »Du GER inte så mycket respekt i samhället va?«

Catrine Lundell är återkommande krönikör i Funktionshinderpolitik

Text:

2 kommentarer på “»I bästa fall blir du förbannad«

  1. Om det inte redan finns ett fint pris för klockrena krönikor som beskriver den riktiga sanningen på ett så oförvrängt sätt om något som nog så otroligt många människor på olika sätt kan relatera till så finns det priset nu – Grattis, you go!

  2. Tack Catrine, för reality checken. Alltid bra att se till sig själv & kolla av att man har fördomarna/åsikterna/välmeningarna under kontroll. Känner mig lugn men som skrivet, alltid bra att ta sig en ordentlig titt på sig själv, lätt att halka dit i all välmening men det är aldrig ok & bör så heller inte vara. Ser fram emot fler av dina krönikor!

Kommentarer är avstängda.