Porträtt av Lars Lindberg
Lars Lindberg är funktionshinderpolitisk skribent och författare.

»Votering är begärd och ska verkställas!«
I festtal på kongresser och årsmöten sägs detta ofta vara svenska språkets absolut vackraste ord. En annan omhuldad beskrivning av folkrörelser är att de fungerar som demokratiskolor. I föreningslivet ska medlemmarna få lära sig att argumentera, skriva motioner och att rösta – och att acceptera att man inte alltid får igenom sina förslag. Och att vara lojal med majoritetens beslut. I bästa fall kan föreningslivet vara en fantastisk drivhus för demokrati – men tyvärr ibland även dess motsats där det är »någon« som bestämmer. Det tror jag de flesta med lång föreningserfarenhet någon gång har upplevt. Frågan är vad det beror på?

En av de mest pessimistiska beskrivningarna av demokratins möjligheter i organisationer är sociologen Robert Michels klassiska studie av det tyska socialdemokratiska partiet från 1911. Utifrån studien förde han fram tesen om oligarkins järnlag. Michel menade att även om en organisation är uppbyggd att verka demokratiskt kommer den obönhörligt att utvecklas mot oligarki – fåtalsvälde. Denna utveckling styrs inte av ledarnas maktambitioner eller ondska utan det är strukturerna i sig som gör att demokratin minskar. Varje organisation behöver någon form av ledning och administration.

Men samma stund som detta införs så motverkas de demokratiska idealen. De som engagerar sig och tar ansvar belönas med ledande roller. Ledningen kommer få allt större kunskapsövertag i förhållande till gräsrötterna vilket de utnyttjar för att få igenom sin vilja. Denna obalans växer över tiden och stärks av att ledningen bildar en egen grupp och avskärmar sig. De som är lojala premieras och blir upphöjda.

Denna utveckling mot fåtalsvälde har organisationer försökt hindra genom att till exempel ha en gräns hur länge man kan vara ordförande och andra uppdrag. Länge var Miljöpartiet det parti som mest uttalat försökte stå emot tendenserna mot fåtalsvälde till exempel med två språkrör och uttalad gräsrotsdemokrati. Idag beskrivs de ofta ha blivit ett parti som andra med partipiska och maktkoncentration.

I många organisationer har det länge även funnits en tendens mot ökad professionalisering. Ideellt engagemang ersätts av anställd personal. På årsmötena kommer allt färre medlemmar och styrelsens förslag går oftast igenom utan diskussion. En annan trend är att många organisationer anställer kommunikatörer som oftast vill ha kontroll över vad som ska sägas. Budskapet utåt ska vara gemensamt. Detta kan riskera att minska det demokratiska utrymmet inom organisationen. Men även att skapa räddhågsenhet, att förhindra utveckling och göra organisationen irrelevant för nya medlemmar. För utveckling behövs ofta lite kaos för att inte fastna i det trygga hörnet.

Frågan är hur man kan möta denna utveckling. Några idéer är:

  • utnyttja digitala möjligheterna till medlems­omröstning och få in åsikter och erfarenheter från de som inte är aktiva
  • stimulera till att ständigt våga pröva nya metoder och arbetssätt
  • begränsa antalet perioder för omval till uppdrag.

Fakta Oligarkins järnlag

Tesen presenterades i boken av Robert Michel med den nätta titeln »Zur Soziologie des Parteiwesens in der modernen Demokratie. Untersuchungen über die oligarchischen Tendenzen des Gruppenlebens«.
Utgiven första gången 1911.

 

Det här är en opinionstext publicerad på Funktionshinderpolitik.se.
Åsikter och analyser står för skribenten.

 

Text:

4 kommentarer på “Hotet inifrån föreningslivet

  1. Diskussionen om ”digitala möjligheter till medlemsomröstning” har varit uppe hos oss inom Neuroförbundet. Jag frågar mig hur demokratiskt det är, när man, som i vårt fall, har en datoranvändning bland medlemmar (i Stockholms län) på en bit under två tredjedelar?

    • Den typen av omröstning tenderar, dessutom, att endast fånga upp ”de närmast sörjande”.
      Alltså de som tycker lika, som förslaget.

      Se t ex på alla tidningsomröstningar.

    • 1) Givetvis viktig aspekt men det ser olika ut i olika organisationer kring förutsättningarna. Sedan ska man inte bara se på datoranvändningen, det går även lösa via smartphones som många har även om man inte har en dator. 2) sedan måste man väga det mot att många medlemsmöten har en närvaro av bråkdelen av antalet medlemmar.

  2. Det är ju absolut mer demokratiskt att ge fler möjlighet att vara med och rösta digitalt även om de skulle tillhöra kategorin ”närmast sörjande” än att de fem som dristat sig till att gå på mötet fattar beslut för en hel förening.

Kommentarer är avstängda.