DEBATT Kvinnor och män ska vara representerade på lika villkor inom funktionshinderrörelsen. Nu behövs en gemensam diskussion om sexism, övergrepp och trakasserier, skriver Rasmus Isaksson och Sylwia Gozdek från DHR.

Portätt av Sylwia Gozdek
Sylwia Gozdek är ledamot i DHRs förbundsstyrelse. (Foto: privat)

Uppropet #slutvillkorat vittnar om utsatthet, sexuella trakasserier, kränkningar och övergrepp som kvinnor med funktionsnedsättning upplever. Våld och sexuella trakasserier mot kvinnor har alltid funnits, och kvinnor med funktionsnedsättning är inte undantagna. De befinner sig däremot ofta i en extra utsatt situation, genom beroendet av en annan persons stöd och hjälp för att klara sin vardag. Därför har många kvinnor inte vågat berätta, eller så har de tvingats till tystnad för att de inte blivit trodda. Under #slutvillkorat berättar kvinnor om sin utsatthet – i privatlivet, när de använder färdtjänst, besöker läkaren och i föreningslivet.

Forskning visar att nästan dubbelt så många kvinnor med funktionsnedsättning i åldern 16–29 år uppger att de blivit utsatta för våld eller hot om våld, jämfört med kvinnor som inte har en funktionsnedsättning i samma åldersgrupp. Och nu har alltså många av dessa kvinnors röster börjat höras. Men vad händer nu? Hördes dessa röster bara tillfälligt? Tystnade rösterna än en gång?

Porträtt av Rasmus Isaksson med en grå betongvägg i bakgrunden.
Rasmus Isaksson är förbundsordförande i DHR. (Foto: Albert Martinsson)

Funktionshinderrörelsen kämpar för personer med funktionsnedsättnings rättigheter, men inbegriper det också kvinnors rättigheter? Attityden i samhället i stort är att personer med funktionsnedsättning främst identifieras med sin funktionsnedsättning. De har inget kön, ingen etnicitet, är utan sexualitet och klasstillhörighet. Är det så vi ser på varandra också inom rörelsen?

Det saknas strategier för hur funktionshinderrörelsen ska arbeta för att våld mot kvinnor med funktionsnedsättning ska elimineras. Flera ambitiösa projekt har gjorts, absolut. Men projektens målgrupper är alltid majoritetssamhället, som profession, polis, omsorgs- och habiliteringspersonal, kvinnojourer och så vidare. Inget av projekten har implementerats in i några verksamheter.

En funktionshinderrörelse värnar om rättigheter ur olika aspekter. Den borde också kunna vara ett tryggt forum för alla och värna om jämställdheten. Kvinnor och män ska vara representerade på lika villkor. Funktionshinderrörelsen har ett ansvar för sina medlemmar. Därför behöver vi diskutera hur vi tillsammans stöttar den som blir utsatt. Vi måste nu börja ställa oss frågor som: Hur ser det ut i våra egna led? Finns sexism, trakasserier och övergrepp hos oss själva, eller är det endast utanför som det existerar?

Det finns en styrka i att inte vara ensam, att många gör något tillsammans. Metoo och #slutvillkorat är som en revolution som påverkar och förändrar samhället. Funktionshinderrörelsen står inte utanför samhället. Därför kan vi inte stå bredvid och avstå från att göra något.

Vi tillsammans inom funktionshinderrörelsen bör skapa riktlinjer för hur vi motarbetar att maktstrukturer uppkommer och därigenom påverka maktbalansen mellan män och kvinnor, inom och utanför funktionshinderrörelsen. DHR kommer därför att ta Denise Cressos initiativ #slutvillkorat vidare och samla rörelsen för att för första gången diskutera hur vi gemensamt ska göra.

Rasmus Isaksson, förbundsordförande i DHR
Sylwia Gozdek, styrelseledamot i DHR

Det här är en opinionstext publicerad på Funktionshinderpolitik.se. Åsikter och analyser står för skribenterna.

Text:

En kommentar på “»Funktionshinderrörelsen ska vara ett tryggt forum«

  1. Mycket bra skrivet. Jag skulle gärna vilja få referenser till den forskning som nämns i artikeln

    Med vänliga hälsningar,
    Jeanette Berglind

Kommentarer är avstängda.