porträtt av Catrine Lundell
Catrine Lundell är återkommande krönikör Funktionshinderpolitik.
(Foto: Per Kristiansen)

Catrine Lundell: Här kan du komma, gå och förlora. Du kan också bli tvärdeppig.

Har ni någon gång varit med om att ni befinner er i en parallell verklighet? Ni vet när man frågar sig »Händer verkligen det här? På riktigt? Drömmer jag eller är jag helt klarvaken?« Ofta befinner jag mig i sådana situationer när det handlar om att det mest självklara och logiska verkar vara det mest svåråtkomliga. När de mest vardagliga situationerna som ska fungera som ett rinnande vatten istället blir till en resa över Niagarafallet och Serengeti på en och samma dag.

Jag skulle åka från Uppsala till Stockholm, ta det sista tåget hem. Jag tryckte fram den biljett till det klockslag som fanns. Jag gick ombord och satte mig tillrätta, utanför gled naturen förbi. När konduktören, lite för många gånger bytte blick från biljetten till mitt ansikte och pannan hamnade i allt djupare veck anade jag oråd.

»Du har köpt fel biljett.«

»Vadå fel biljett?«

»Du har köpt en biljett med SJ istället för med Uppsala tåg.«

»Men hur kunde jag ens få ut en biljett då? Så jag har alltså köpt en biljett till ett tåg som inte finns?«

»Ja jag har aldrig varit med om detta men ja, det verkar inte bättre. Blå tåget var det här, hehe.«

Jag hade bett om ett anpassat rum på ett hotell. Klädkrokarna var i himlen, duschen i rymden. Tvålen i en gummijärnsbehållare. som man endast skulle ha lyckats trycka ut om man hette Hulken, möjligtvis Pippi, men så tvista de lärde. Att den var uppsatt på en motsatt vägg med en badrumsbänk som var djupare än Vättern gjorde det inte lättare. Jag var inte hulken (även om många verkar vilja likna personer med funktionsvariationer med både den ena eller andra superhjälten). Inte Hulken, bara trött. Jag, kom, jag gick, jag blev trött.

Jag befann mig på en av Stockholm större teatrar. Jag skulle hämta ut ett par biljetter. Med stora versaler stod det »Hej då köande. Använd gärna våra biljettautomater. Här kan du boka, betala och skriva ut biljetter. Du kan också köpa presentkort.«

Det blev samma upplevelse som på det anpassade hotellrummet. Biljettautomaterna var inte heller de i någon anpassad höjd. Inte en enda. Här kan du komma, gå och förlora. Du kan också bli tvärdeppig.

Jag poängterade detta efter att jag först var tvungen att tillbringa tid på att INTE få slippa någon kö och lutade mig fram mot ansiktet i luckan. »Är det inte lite märkligt?« Frågade jag och fick ett jakande och mycket instämmande medhåll till svar.

Nåväl. Jag skrev ett inlägg och postade det på sociala medier. Till min förtjusning fick jag ett svar som löd.

»Hej Catrine! Skulle du kunna DM:a dina kontaktuppgifter så kommer vår kundtjänst att kontakta dig.«

Och självfallet gjorde jag det men den som ropar efter mycket mister ofta hela stycket och kanske hoppet i samma veva … Inte mycket till kontakt, det blev snarare ett tomt rop på hjälp ut i cyberspace.

I förra veckan över ett år senare hälsade samma versaler mig välkomna. Och där och då förstod jag att sannolikheten för att människan skulle resa till månen en 25:e gång nog är större än att vi skulle bli välsignade med åtminstone EN anpassad biljettkassa.

 

Det här är en opinionstext publicerad på Funktionshinderpolitik.se.
Åsikter och analyser står för skribenten.

Text:

Kommentarer är avstängda.