porträtt av Catrine Lundell
Catrine Lundell är återkommande krönikör Funktionshinderpolitik.
(Foto: Per Kristiansen)

Funktionshinderrörelsen har aldrig känts som en mer homogen grupp än vad den gör i dag 2015, skriver Catrine Lundell.

Under åren som jag har jobbat med funktionshinderfrågor har jag alltid känt mig som en katt bland hermeliner. Att det skulle handla om olika fokus på valet av frågeställningar följer med arbetet, men detta handlar om något annat. Att uppleva utanförskap i en krets när du förväntar dig tillhörighet. Funktionshinderrörelsen har aldrig känts som en mer homogen grupp än vad den gör i dag 2015. Det är inte bra.

Det är inte bra och det är rent ut sagt märkligt. Jag satt tidigare i styrelsen för föreningen för kortväxta. Det var vitt och kort. Vad faller ifrån när det ser ut så? Medvetandet kring att flera förhållanden spelar in för hur en människa upplever sin vardag. Det handlar inte bara om funktionsnedsättning. Det handlar om klass. Det handlar om etnicitet. Det handlar om genus. Men denna vetskap verkar alltid glömmas bort i funkissammanhang. Det krävs till att lyfta blicken mot andra rörelser för att förstå hur detta skulle kunna gagna oss här i Sverige. En sådan högst aktuell är Black Lives Matter.

De senaste åren har rörelsen som arbetar mot rasism, polisbrutalitet och diskriminering mot svarta växt sig allt större. Den springande punkten, som jag vill att vi ska stanna upp vid, är deras grundtanke i att »samla de mest marginaliserade grupperna i centrum: Svarta queer och transpersoner, funktionsnedsatta, interner, kvinnor – alla längs med hela genusskalan.« De likheter som funktionshinderrörelsen och Black Lives Matter har borde vara slående och nyttjas än mer än vad det gör i dag. Inte minst för att träna upp en djupare analys för att förstå hur diskriminering av funktionsnedsatta kan grundas i rasism och andra former av förtryck. Få oss att ställa en fråga som: Vad händer när etnicitet och funktionsnedsättning korsar varandra?

Eric Garner och Sandra Bland. Två i raden av personer som blivit slagord under Black Lives Matter. Båda har inte bara fallit offer för polisbrutalitet med dödlig utgång, de var också svarta och funktionsnedsatta. I fallet Eric Garner (som stryptes till döds i samband med sin arrestering) gick politikern Peter King ut och tackade juryn för att inte ha åtalat polisen Daniel Pantaleo med orden: »Du hade en 350-pounds person som vägrade att bli arresterad. Polisen försökte ta ner honom så fort som möjligt.« »Om han inte hade haft astma och hjärtproblem och var så överviktig hade han med stor sannolikhet inte dött.«

Sandra Bland blev arresterad vid en vägkontroll. Den 13 Juli, tre dagar senare var hon död. En obduktionsrapport angav att hon tagit sitt liv i sin cell med en plastpåse. Hennes anhöriga ifråga­satte att hon skulle begått självmord. Hon var svart, hon var kvinna och hon var epileptiker.

Det är lätt att endast fokusera på etnicitet och genus, men det borde vara lika självklart att inkludera funktionsnedsättning som faktor. David M. Perry skriver i CNN iReport 4 December 2014 att när händelser som Garners och Blands sker. Är det tvunget att människan ser detta som en konsekvens av flera beståndsdelar. Annars hamnar vi i en situation där en diskriminering sker till försvaret av en annan.

Om vi på riktigt vill att funktionshinderrörelsen ska få en tydligare röst i samhället, måste vi förstå att mångfald i de egna leden angår oss också. Vi är lika komplexa som alla andra. Låt oss omfamna det och låt det synas.

Läs fler krönikor av Catrine Lundell

Text:

Kommentarer är avstängda.