»Detta är inte är en fråga som prioriteras«

Tidigare i veckan presenterade regeringen sin nya funktionshinderpolitik. Samtidigt reser nya forskningsresultat frågan om hur engagerad funktionshinderrörelsen egentligen är i frågan?
Den nya funktionshinderpolitik som barn-, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér (S) presenterade i början av veckan har sin grund i det förslag till framtida inriktning för politiken som Myndigheten för delaktighet (MFD) levererade till regeringen i slutet av juni förra året. I den 177 sidor långa rapporten från myndigheten föreslogs såväl ett nytt mål för politiken, nya principer för genomförandet och ett ramverk för styrning och uppföljning av resultat och effekter.
Strax efter det att MFD presenterat sitt förslag startade funktionshinderforskarna Per-Olof Larsson och Jörgen Lundälv vid Göteborgs universitet ett projekt där de ville ta reda på vad funktionshinderrörelsen runt om i landet tyckte och tänkte om innehållet. De båda forskarna skickade brev till ungefär 700 lokala och rikstäckande funktionshinderorganisationer där de efterfrågade föreningarnas syn på styrkor och svagheter i förslaget. Intresset för att svara var dock i det närmaste obefintligt. Totalt landade 17 svar i forskarnas inkorg.
– Vi började ju fundera när vi märkte att vi inte fick in så många svar. I början tänkte vi att det här är viktigt och intressant för många. Det handlar ju både om en utvärdering av det som har hänt och om hur framtiden ska se ut. Så det påverkar ju dem och deras värld, säger Per Olof Larsson.
Men med lite eftertanke byttes förvåningen till förståelse.
– Detta är inte är en fråga som prioriteras lokalt. Det är inte den viktigaste frågan för föreningarna, säger Per-Olof Larsson som ser flera orsaker till det låga intresset.
– Det handlar både om att det här är tunglästa rapporter som kräver att man pressar sig igenom många hundra sidor med ganska svårskriven text. Det andra är att föreningarna prioriterar medlemsvård och lokala sociala aktiviteter.
– En annan förklaring är nog att många föreningar inte är så aktiva. Är man ideellt arbetande och försöker hålla ihop en förening så är inte detta det viktigaste.
Samtidigt ser han flera problem med att diskussionen om utformandet om en ny funktionshinderpolitik inte når ut till lokala föreningar och de människor som i slutänden berörs av innehållet.
– Det här handlar mycket om tillgänglighet och delaktighet. En central sak är att man ska kunna ta del av den politik som utformas. Om det brister kan det resultera i politisk utarmning och en klyfta mellan Stockholm och landet, eller eliten och folket om man så vill, säger Per-Olof Larsson.
Han tycker också att det finns anledning att skaffa mer kunskap om hur människor med funktionsnedsättning tar del av funktionshinderpolitisk debatt och diskussion och på vilka sätt man vill påverka och interagera politiskt. Inte minst viktigt är det för funktionshinderrörelsen som kan behöva förstå hur människor väljer att engagera sig, anser Per-Olof Larsson.
– Rörelsen måste stå på två ben. Dels det gamla sättet att jobba med samrådsgrupper och formella besök hos departement och liknande. Dels det nya, med ungdomars krav på delaktighet och aktion, och att kunna hantera media. Inget av de här sätten är okomplicerade.