En hand håller sedlar
Foto: Connel_design – Fotolia

En ny regel i hälso- och sjukvårdslagen ska ge huvudmän möjlighet att ta ut avgifter för hjälpmedel. Det föreslår den statliga Hjälpmedelsutredningen. Men tre grupper föreslås bli avgiftsbefriade.

Villkoren för användare av hjälpmedel ser idag mycket olika ut beroende på var i landet man bor. Hjälpmedel för den dagliga livsföringen är ett ansvar för hälso- och sjukvården och därmed underkastat den kommunala självstyrelsen. Statens styrning på området är liten vilket har resulterat i en vildvuxen flora av avgifter. Vissa huvudmän tar ut regelrätt hyra för hjälpmedlen, andra tar ut avgifter för allt från utprovning till service och reservdelar.

För att komma till rätta med vissa av de regionala skillnaderna och öka likvärdigheten vill Hjälpmedelsutredningen införa en reglering i hälso- och sjukvårdslagen. Det framgår av utredningens slutbetänkande »På lika villkor« som presenterades på onsdagen.
Den nya regeln ska slå fast att huvudmännen får ta ut avgifter för hjälpmedel samt under vilka förutsättningar detta får ske. Innebörden är att det blir fritt fram att ta ut avgifter för hjälpmedel och besök i anslutning till utprovning och förskrivning. Något tvång handlar det dock inte om. Det ska även i fortsättningen vara möjligt för kommuner och landsting att erbjuda hjälpmedel utan avgift.

Samtidigt föreslår utredningen undantag. Barn och äldre över 85 år ska inte behöva betala avgifter för sina hjälpmedel. Detta går i linje med dagens tillämpning, menar utredningen. Barn får ofta hjälpmedel avgiftsfritt och äldre över 85 är sedan årsskiftet befriade från vårdavgifter.

Men utredningen vill även befria de som tillhör någon av personkretsarna i lagens om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, från avgifter. Motiveringen lyder att människor som tillhör gruppen »ofta har stadigvarande dålig ekonomi, med små möjligheter att påverka sin situation«.

För övriga hjälpmedelsanvändare är det fritt fram att ta ut avgifter så långe de är skäliga. Här räknar dock inte utredningen med någon större förändring jämfört med i dag.
Samtidigt vill man förtydliga att besöksavgifter som tas ut i samband med behovsbedömning och hjälpmedelsförskrivning omfattas av högkostnadsskyddet i öppenvård.

Utredning har också analyserat hur den statliga styrningen av hjälpmedelsförsörjningen kan förbättras. Någon förändring av huvudmannaskapet föreslår man dock inte, Det blir fortsatt hälso- och sjukvården som har det huvudsakliga ansvaret. Utredningen motiverar detta med sjukvårdens särskilda medicinska kompetens inom habilitering och rehabilitering. En ändring av dagens system skulle dessutom bidra till ökade kostnader, menar utredningen.

För att förbättra den statliga styrningen av hjälpmedelsförsörjningen vill utredningen att det införs en definition av begreppet hjälpmedel i hälso- och sjukvårdslagen. Definitionen ska förtydliga sjukvårdshuvudmännens skyldighet att erbjuda hjälpmedel. Syftet är inte att utöka några skyldigheter utan ska bara slå att vad som redan gäller.

Genom att hjälpmedel definieras ska det även bli lättare att följa upp utvecklingen. Utredningen föreslår att Socialstyrelsen får i uppdrag att regelbundet ta fram jämförande statistik för hälpmedelsförsörjningen. Något som man tror kan leda till bättre likvärdighet över landet.

Hjälpmedelsutredningen vill också att systemet med Fritt val av hjälpmedel förpassas till historien. Systemet har inte gett ökad delaktighet och trygghet för användarna och har dessutom gett ökade kostnader för huvudmännen, menar utredningen och lutar sig mot den analys Socialstyrelsen gjorde förra året.

Istället vill utredningen att huvudmännen erbjuder breda och moderna hjälpmedelssortiment där användarna involveras tidigt i upphandlingsarbetet.

Här finns hela slutbetänkandet från Hjälpmedelsutredningen (SOU 2017:43)

 

Fakta: Så vill utredningen definiera hjälpmedel

Definitionen av hjälpmedel som utredningen vill införa i Hälso- och sjukvårdslagen:

Med hjälpmedel avses dels hjälpmedel för vård och behandling, dels hjälpmedel för den dagliga livsföringen, vilka fordras för att den en- skilde själv eller med hjälp av någon annan ska kunna
1. tillgodose personliga behov såsom att klä sig, äta, sköta sin hygien,
2. förflytta sig,
3. kommunicera med omvärlden,
4. fungera i hemmet och i närmiljön,
5. orientera sig,
6. sköta vardagslivets rutiner i hemmet,
7. gå i skolan, samt
8. delta i sysselsättning och vardagliga fritidssysselsättningar som utförs i hemmet och närmiljön.

Utanför begreppet hjälpmedel för den dagliga livsföringen faller arbetstekniska hjälpmedel, hjälpmedel som kan behövas för att genomgå yrkesinriktad rehabilitering, särskilda pedagogiska hjälpmedel inom skola, förskola, fritidshem och annan pedagogisk verksamhet samt förbrukningsartiklar.

Text:

Kommentarer är avstängda.