Porträtt av Erika Wermeling.
Erika Wermeling är frilansjournalist. (Foto: Albert Martinsson)

Erika Wermeling: I färdtjänstbilen blir jag någon annan än den jag är i företagstaxin.

När jag började jobba var jag anställd på en redaktion där man kunde åka företagstaxi. Man ringde och bokade, uppgav kundnummer och lämnade biljett till chauffören. Till synes som att åka färdtjänsttaxi. Ändå väldigt långt därifrån. Ibland hände det att jag åkte företagstaxi och färdtjänsttaxi samma dag. Rent hypotetiskt hade det kunnat vara samma bil och samma chaufför.

När jag åker vanlig taxi känner jag mig nästan alltid uppskattad i rollen som kund. Chauffören jobbar med att köra människor i sin bil, och jag är en del av hans eller hennes jobb. Som färdtjänstkund däremot är det som att jag kommer och stör och att jag reser på nåder. Då förutsätts det att jag ska underlätta för chauffören och inte tvärtom. Gärna stå på gatan före utsatt tid, eller klä på mig snabbt som sjutton och springa ut till bilen när chauffören ringer för att hen står på gatan före utsatt tid. Och ibland till och med be om ursäkt om det är en kort sträcka.

Under mitt 90-tals alla skoltaxiresor lyssnade jag också på en del gnäll. Brorsorna Kelle och Tomas delade på en bil och körde mig varje dag från innerstan i Stockholm till gymnasiet i Tensta några mil bort. De två var på många sätt en viktig del av min gymnasietid, en trygghet och en institution. Kelle var lugnet själv men Tomas gnällde ständigt över att det var dåligt betalda körningar. Fast han gnällde ännu mer när Hammarby förlorat i bandy på Zinkens IP. Och missnöjdheten var inte riktad mot mig.

Det är den nu, och det är en otrevlig känsla tycker jag. I färdtjänstbilen blir jag någon annan än den jag är i företagstaxin. Chauffören har en annan föreställning om mig och andra förväntningar på min kapacitet: den som inte kan, kanske inte förstår och som inte innebär bra betalt. Men jag kan inte hjälpa att avtalen är undermåliga, jag kan inte hjälpa att jag är långsam och klumpig i rörelserna, eller att jag inte kan springa ut till bilen i samma stund som den anländer längs gatan. Det är precis därför jag har färdtjänst.

Samtidigt är handlingsutrymmet tämligen begränsat. Det är svårt att göra upp med föreställningen av färdtjänstkunden när man sitter där upprörd bredvid chauffören. När talsvårigheterna blir värre och det inte är någon större idé att varken argumentera eller förklara, ja då tystnar man och finner sig. Och känner sig tillplattad och ganska ledsen.

Samma bil – olika kontexter – men samma jag. Extra tydligt tycker jag att det blir när jag varit i sammanhang där jag varit sedd och uppskattad för allt det jag kan. På en resa eller på ett möte. Men när bildörren till färdtjänsttaxin slår igen är jag åter den funktionshindrade som ska köras omkring till billig penning.

Jag tänker att livet med funktionsnedsättning ofta innebär att förhålla sig till andras ramar och uppfattningar om vilket liv som är möjligt och att förhandla med sig själv om hur man ska hantera de föreställningarna. Att det är så mycket man finner sig i för att det inte känns som att man har något val.

Därför undviker jag att åka färdtjänst så ofta jag kan. Det går så där.

Erika Wermeling
Frilansjournalist och krönikör i Funktionshinderpolitik

Det här är en opinionstext publicerad på Funktionshinderpolitik.se. Åsikter och analyser står för skribenten.

Text:

8 kommentarer på “Därför undviker jag att åka färdtjänst

  1. Ja, man får vara beredd att bli behandlat som en grönsak när man åker färdtjänst. Jag försöker ta ögonkontakt med chauffören, men alltför ofta reducerar han mig till ett paket som ska fraktas mellan två adresser.. Bättre avtal för chauffören är inte hela lösningen. De saknar oftast social kompetens i att bemöta sina kunder.

    • Fast det sista stämmer ju inte om chauffören lyckas vara socialt kompetent i situationer med normfungerande kunder som åker för vanlig taxa…

  2. Jättebra artikel!! Själv lyssnar jag nästan alltid på radio,så slipper man prata o känna sig missförstådd,Funka i 9 fall av 10 .(För vissa chaufförer verkar känna sig kränkta av att JAG antagligen som kvinna/ handikappad bara byter Radio-kanal till den som jag vill lyssna på ist. Men det är ju jag som betalar för resan trots allt, även om det är faktura.Jag skulle vilja slippa alla konflikter o att inte kunna slappna helt av utan alltid va på G för ev konflikt när man åker Färdtjänst.

  3. Känner igen mig i de olika bemötanden. Lägg där till dessa oändliga sexuella trakasserier av äckliga chaufförer, snokandes i ens privatliv hur det ser ut på relationsfronten o äckliga erbjudanden. Eller när jag hotades till livet av en fullkomligt galen chaufför. Ute på Lidingö är de gamla chaufförerna fantastiska men tyvärr är inte alla det.

  4. Oavsett avtal, det är inte VÅRT fel som kunder (eller som funktionsnedsatta, eller som människor) att DE tjänar dåligt på färdtjänst. Vi har inte förhandlat, och vi har inte bett om att ha avvikande funktionalitet. Chaufförerna borde vara proffsiga nog att förstå detta grundläggande faktum.

    Jag tror att det kommer in en del funkofobi (jag vet att ”vi” kämpade för att få in ordet i SAOL, men personligen föredrar jag nåt annat, som engelskans ableism.) där de inte känner att de behöver uppträda på ett lika professionellt sätt som de skulle mot en normfungerande kund. Har varit med om funkofobiska chaufförer nån gång, men oftast är de här nere i Halland ganska schyssta. I Göteborg var de mer stressade och sura, och hade inte lust att sköta sitt jobb. Tex hjälpte inte mig trots att jag bad om det, och ”tvingade” mig att själv manövrera min rullstol (som var en tung etac) tom nerför den branta tröskeln, där han rätt utanför ställt sin bil. Och oroade sig då mer för att jag skulle buckla hans bildörr än att jag skulle kunna skada mig.

  5. Tråkigt att läsa att det fungerar dåligt på många håll. Jag känner igen delar av det men mer som undantagsfall. Bor i en mellanstor stad och tycker att jag blivit väl bemött och fått den hjälp jag behöver i de allra flesta fall. Jag har mötts av chaufförer som skojar eller gärna pratar en stund om ditt och datt och ibland djupare ämnen. Har ofta fått frågan om jag vill ha hjälp med väska eller upp för trappa, hjälp med att öppna dörr och andra saker som jag uppskattat.

Kommentarer är avstängda.