Porträtt av Rasmus Isaksson
Rasmus Isaksson är förbundsordförande i DHR – förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder

Att otillgänglighet nu kan klassas som diskriminering är en bra markering. Nu krävs juridisk prövning, skriver Rasmus Isaksson.

Första januari är inte bara årets första dag utan också den dag då många nya lagar börjar gälla. Tidningen Expressen listar »de 10 mest intressanta ändringarna« som trädde i kraft 2015. På plats ett och två kommer höjd tobaksskatt och höjd alkoholskatt. Nyheter 24, Sveriges åttonde största nättidning enligt Wikipedia, listar endast sex nya lagar men i det närmaste identiska med Expressens.

Första plats på DN:s lista innehas av höjd beloppsgräns för förenklad faktura. På nummer tio i samma lista hittar vi »Höjt schablonbelopp för assistansersättning«.

Sveriges radio skriver på sin hemsida om

skattelättnader för den som producerar egen el, höjd tobaksskatt, ersättning när du reser kollektivt och förändringar inom transportsektorn.

När jag på nätet söker på orden »lagar 2015 Aftonbladet« får jag träff på nyheten om att Svenska hockeyligan ska utökas till 14 lag och en artikel om »däcket som lagar sig själv«.

SVT skriver på sin hemsida om en helt ny polisorganisation. De informerar också om att patienters och resenärers rättigheter stärks medan Svenska Dagbladet berättar att barn­konventionen ska bli svensk lag.

Att tillägget om bristande tillgänglighet som en form av diskriminering börjar gälla från årsskiftet tycks ha gått de stora medierna obemärkt förbi. Men vi i DHR i har ändå skapat uppmärksamhet runt lagändringen. Vår medlem, tillika styrelseledamot, Lars-Göran Wadén var en av de första att använda den nya lagen när han anmälde ett lokalt bussbolag för diskriminering.

Att otillgänglighet nu kan klassas som diskriminering är en bra markering men vi i DHR har varit kritiska mot att lagen innehåller för många undantag. Mest kritiska är vi mot att företag med färre än tio anställda är undantagna och mot kriteriet om att det ska finnas en varaktig relation mellan verksamhetsutövaren och individen. Vi har ifrågasatt hur en varaktig relation kan uppstå till något som man är utestängd ifrån.

Vi anser också att det är olyckligt att lagen talar mer om personlig ersättning än om att faktiskt åtgärda de brister som finns.

De flesta verkar vara överens om att det som behövs nu är att diskrimineringen anmäls och att fall prövas juridiskt så att det upprättas en praxis i hur lagen ska tolkas. Först då får vi ett kvitto på hur långt den här lagen i realiteten räcker. Vi måste komma ihåg att det är något positivt att kräva tillgång till hela samhällets offentliga utrymmen och verksamheter. Det är ett tecken på viljan att vara en del av samhället och ha möjlighet att bidraga till samhällsutvecklingen.

Många frågor återstår att besvara om vad den här lagen egentligen innebär och hur den ska tolkas. Här gör alla som anmäler när de möter för bristande tillgänglighet en viktig insats.

Texten är hämtad från DHR-ledaren i Funktionshinderpolitik #1/2015

Text:

Kommentarer är avstängda.